EMAKS BETRAKTELSER 520/ Tillbaka till 67-formatet...

På senare tid har det blivit lite grand fotograferande med den stora broilern Pentax 67 igen. Och jag hoppas det ska bli mera. Har sålt av en del men även skaffat nytt i form av två Zeiss Jena Sonnarer, som jag skrivit om förut i en bloggpost och som är ombyggda från Pentacon Six fattning till Pentax 67. Nu har jag fixat till en provisorisk anordning för att fota av negativen på ljusbordet också. Av en kanna i hårdplast som jag skar upp ett hål i bottnen på, och som jag kan ställa macroptiken uppe på och få någorlunda, dock inte optimalt, avstånd och planhet till negativet. Fast jag väntar på den specialkonstruerade anordningen som sonen ska skriva ut på sin 3D-skrivare, han skulle försöka göra det denna veckan.



Jag tog ju en testfilm med "Olympia"-Sonnaren 2,8/180mm på hustrun, och det är från den dagens bild också kommer. En film till är tagen med 4/300mm men inte framkallad än. Blir vädret ok imorgon och inte snöfall som spås, så ska jag ta med kameran till Växjö och ta en film där också medan jag väntar på att frugan är på efterkontroll på lasarettet. Men de första bilderna jag tog med 180mm blev ganska bra rent tekniskt och med förväntad bokeh på full glugg. Inga mästerskott direkt, men ett prov på vad den går för och hur det kan tänkas bli.



Den här bilden blev nog bättre som porträtt, än den jag visade tidigare. Och bakgrundsoskärpan är tilltalande tycker jag. Ska bli kul att använda Sonnarerna framöver. Fast nu är det en mörk tid, både på det ena och det andra sättet. Så det blir inte så mycket fotande de få timmar på dan det är någorlunda ljust. Hoppas på ljusare tider i början av nästa år, både vad gäller Corona och fotograferandet :-)
//

EMAKS BETRAKTELSER 519/Hörnebo skiffergruva.

Vi besökte Hörnebo Skiffergruva utanför Ramkvilla i september. En hel del folk där, bl.a Växjös och Alvestas Naturskyddsföreningar. Och när vi satt och åt kom ytterligare ett sällskap från Lessebo och några till dit. Jag tog lite bilder med mobilen, men jag hade även en av mina småbilds M42-kameror laddad med film med på utflykten. Eastman Double-X 5222 satt i den som för det mesta, och här är några av bilderna.



Negativen är utlagda på ljusbord och sedan avfotograferade med digitalkamera försedd med macro-optik från Komine-fabriken i Japan, och en anordning för att få sensor och filmplan exakt parallella. Den här digitaliseringsmetoden fungerar faktiskt riktigt bra även med småbildsnegativ 24x36. Optiken är inte direkt ny utan över 40 år gammal, men fungerar ändå utmärkt för ändamålet.

Den glugg som satt på kameran när jag fotograferade är ännu äldre, faktiskt ganska precis 50 år. Och den är lite speciell då den tillverkades endast i ett fåtal exemplar i en begränsad prototypserie, enligt två böcker med uppgifter från fabriken var det endast kring 20-25 st. De kom ut på marknaden i samband med att Zeiss lade ner Voigtländer-fabriken i Braunschweig strax efter att de togs fram där, och sedan följande år sålde ut resterande lager därifrån.



Jag tror faktiskt inte Carl Zeiss tillverkat någon bättre Distagon 25mm än den här med ljusstyrka 4, varken tidigare eller senare. Det som kan vara bättre på senare optik är antireflexbehandlingen men i övrigt är den svårslagen vad gäller upplösning och skärpa. Zeiss Distagon 2,8/25mm som finns både till de samtida  SLR Contarex-kamerorna och de senare Contax, håller inte samma optiska kvalitét. I vart fall så vet jag att den Distagon T* som gjordes i Västtyskland för Contax RTS och följande modeller, inte håller samma jämnhet i skärpa-upplösning, samt att den vinjetterar mera. Jag har nämligen använt en sån 25:a under många år innan jag avyttrade den då jag hittade denna. Men som sagt, den fanns aldrig till försäljning på marknaden vad jag förstått, förrän fabriken lades ner och lagren från den såldes ut. Så ytterligt få har nog hört talas om den över huvud taget. Samma formula användes dock för en 25mm till Zeiss Ikons Instamatic-modell med utbytbar optik, Contaflex 126. Men även den gjordes i väldigt liten upplaga, bara 275 st.



Skiffergruvan i Hörnebo är också speciell. Man håller bl.a bröllop där nere i de djupa hålen. Och när vi kom dit då i september så trodde jag att det var det som försigick, eftersom hela parkeringen var full av bilar. Men det vara alltså två Naturskyddsföreningar som hade exkursion, och vad jag förstod så letade man efter sällsynta mossor och lavar som fanns  i den speciella miljön. Någon tog t.om av sig barfota och vandrade ut i vattnet där nere för att komma åt ett ställe där man tyckte sig se något intressant.  Det är fint uppbyggt med gångar och ingången ligger en bit ifrån, där man får gå genom en lång tunnel för att komma in i själva gruvhålen. Så pannlampa eller ficklampa är att rekommendera för hugade besökare.
//

EMAKS BETRAKTELSER 518/Bilar, lättklädda damer, och älgar på bilmässa anno 2005.

Bilarna och älgarna finns nog fortfarande kvar på bilmässorna nuförtiden. De lättklädda damerna, tveksamt? I alla fall i Sverige. Fast jag har ju inte varit på nån bilmässa sedan 2005-2006 när de här bilderna togs, så jag vet inte? Är man filmfotograf så blir det i alla fall till att sätta i en Tri-X i kameran vid såna här tillställningar, och på kameran en ljusstark optik. Och det gick ju bra även när belysningen i taket släcktes och showen med de lättklädda damerna började. Full glugg och att trycka av när de står stilla, svårare än så var det inte. De andra bilderna på bilarna krävde inte samma koncentration av fotografen.



Det är sånt här man hittar när man botaniserar i gamla negativpärmar, och högar, för en del högar som ligger i skåpen är det också. Visserligen insatta i fickor och någorlunda ordnade kronologiskt trots allt. Mycket bilder är det, och de flesta inte gjorda något av, som t.ex de här. En hel del trivialt och sånt man idag inte tycker har så mycket att ge. Mera som rena tidsdokument, och som har sitt bildmässiga värde i just det dokumentära. Men mycket familjära bilder också givetvis, och de har ju mera ett personligt värde.



//

EMAKS BETRAKTELSER 517/Enkla digitala program fixar omöjliga negativ.

Ett par dagar med mera experimenterande i mörkrummet, växlas med lte avfotografering av negativ på ljusbordet. Experimenterandet har gjort mig ytterligare lite klokare på det här med liquid emulsion. Har provat att stryka dubbla lager emulsion med torkning emellan. Det var ingen bra idé, för emulsionen i översta lagret började lossna när jag processade papperet. Så ett tunt lager i en strykning är det som gäller. Positivt var att den skyddslack från Hanemühle som jag beställde nu har provats och verkar fungera alldeles utmärkt även på akvarellpapper med silveremulsion. Den är annars avsedd för utskrifter på canvasväv.

Man tar sina rundar runt byn och 2011 var jag nere vid sågen i Lessebo, som ligger vid sjön Öjen. Den är nedlagd sedan många år tillbaka, men det finns rester kvar från sjökanten där timret låg i vattnet och transporterades upp på en bana. Sånt kan göra sig på bild också, men inga märkvärdiga exponeringar, mest rent dokumentärt/historiskt värde. Idag är det nog mera igenväxt där nere skulle jag tro.

Bilderna är tagna på Efke KB 100 som jag framkallade i vanlig D76 vad jag kommer ihåg. Cosina-Voigtländer 4/21mm på Bessa L. Eller var det kanske 4,5/15mm som jag sedan sålde för det var svårt att fota med den utan att få med sina egna fötter? Dom här negativen var omöjliga att kopiera i mörkrummet. Rejält underexponerade i skuggor och mellandagrar och sedan för lång framkallning som gav nästan svart himmel på negativen. Här hade krävts en "Stefan-Ohlsson-framkallning", vilket jag beskrev i en kommentar till Börje Norhagers blogg" Agitera mera".  Fast den digitala tekniken gör underverk, behövs inga direkt avancerade program för att fixa till såna saker, räcker med ett vanligt Elements som har raw-konvertering. Avfotografering på ljusbordet med fin macro-optik och sedan redigering i råkonverteraren och slutredigering i Elements gjorde susen med dessa omöjliga negativ.
//

EMAKS BETRAKTELSER 516/Nya försök med liquid emulsion

Det blir en del experimenterande och provande. Trots att jag stått i mörkrummet sedan början av 1970-talet och donat med bildmakeri så är detta ganska nytt för mig. Men givetvis har man nytta av den erfarenhet man skaffat sig under resans gång, även med det här. Det började med koppartryckspapper för några år sen, med inte så lyckat resultat. Emulsionen ville inte fastna riktigt. Så jag lade det åt sidan, tills nu. Att jag inte lyckades så bra då förstod jag när jag talade med min bror Åke, som är yrkesverksam konstnär, häromdan. Handgjorda koppartryckspapper och akvarellpapper har inte samma limning. Akvarellpapperet (och tydligen även det skisspapper jag använt nu) har en limning som tydligen gör att den gelatinbaserade emulsionen fastnar bättre på sådant papper. Ja, det är en hel vetenskap detta har jag förstått.


Liquid emulsion 9 - 2020, Venice 2006.
Tetenal Work på 200 grams Lessebo No 1.

Vid nästa försök med detta ska jag prova att måla ut emulsionen i två tunna lager, med torkning emellan. Och stryka lagren på varsitt håll, horisontellt och vertikalt. Sen får vi se vad det resulterar i? Att lagren bör vara tunna har jag förstått, annars har det svårt att torka riktigt. Det ger inte så snygga tonskiftningar har jag sett. Så tunna lager är det som gäller, men ändå försöka stryka ut så jämnt som möjligt.


Liquid emulsion 10 - 2020. Venice 2006.
Tetenal Work på 200 grams Lessebo No 1.

Bilderna jag visar här tog jag på en semesterresa 2006, då vi bl.a besökte Venedig. Jag hade bara två gamla Diana-kameror i plast med mig på den resan, och filmerna var Plus-X och Tri-X. Ni som har sett en Diana-kamera förstår att det är ganska enkla och grundläggande saker. En enkel menisqous plastlins, en enda slutartid samt B, och man får kolla upp vad tiden ligger på (kan variera men kring 1/30-1/60), samt tre bländare; moln, halvklart och soligt. Sen gäller det att veta vilka bländartal detta motsvarar, och anpassa filmval efter det. Lös exponeringsmätare givetvis, finns inget annat att välja på. För min del kompletterade jag med att använda två filter (orange och gult) under resan, för att få lite större valmöjligheter i exponeringen. Jag hade bara Tri-X400 kvar i Venedig, så det blev till att blända ner trots filter på, för att få rätt exponering. Då förbättras skärpan en del på Dianan, liksom att vinjetteringen avtar.

När man använder en sån kamera är det ju helt andra kriterier som gäller i bildskapandet, där man istället försöker utnyttja kamerans brister rent bildmässigt, för att få det uttryck man vill ha. På full öppning ger Diana-kamerorna mera oskarpa bilder med vinjettering, och det är ju egentligen det man vill ha med dessa toycams. Fast bilderna här, då jag tvingades blända ner, blev ganska lyckade ändå tycker jag för bilder med den här liquid emulsion-tekniken.


Liquid emulsion 11 - 2020, Venice 2006.
Tetenal Work på 200 grams Lessebo No 1.

//