EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 500/Meo-stigmat, inte Mer-ostig-mat...
Jag har funderat på hur denna objektivkonstruktions namn ska uttalas, och hittade på nätet en broschyr. Där stod först Meo, sedan under det Stigmat. Helt enkelt Meo-Stigmat (med betoning på a:et). Idag satt 1½-kilosklumpen från tjeckiska Meopta på det lilla lätta RP-huset under min promenad i omgivningarna. 82,5 mm diameter på tuben kräver en lika vid adapter. En kille i Ukraina tillverkade den till mig i svarvad aluminium. Han gör på beställning och man kan få det som man vill. De har M42-gänga i bakänden som man sedan får kombinera med lämplig platta eller adapter. Jag har en platta bara, med M42 på ena sidan och Canon EOS R i den andra, såna finns på ebay. Själva tuben har tre skruvar som man skruvar åt mot optikens yttertub. Sen sitter denna inne i en annan tub med en gänga så man kan focusera. Inga avancerade saker egentligen, bara enkel mekanik som vilken finmekanisk verkstad som helst kan fixa tror jag.
Det blev mest närbilder idag och i färger som sinnet lockas av just vid den här tidpunkten på året. Om ett par veckor har nog det mesta försvunnit, så det gäller att passa på när det finns tid för det. Jag ska försöka ta mig ut i morgon också och prova lite annan gammal optik då. Det finns ju en hel del att välja mellan. Sen får det nog bli lite svartvitt också framöver, med film alltså. Och fortsatta äventyr i mörkrummet.
//
EMAKS BETRAKTELSER 499/En jäkla massa färger och bokeh...
Hösten är den årstid då jag i princip alltid får digitalsjuka. I färg är ju det digitala så oerhört mycket överlägset det analoga (tycker jag, fast en del lyckas bra när dom scannar har jag sett). Framförallt kanske för att jag själv inte tycker färg blir så bra med strukturer och korn och för att nyanserna blir så fina digitalt. Sen finns ju inte Kodachrome 25 och 64 kvar längre, filmerna som slog allt annat vad gäller färgdia. Men också för att att färg analogt är dyrt, bökigt och svårt att få något bra ut av i mörkrummet. Jag har ju pysslat med Cibachrome, och det blev väldigt bra. Men det var lite väl giftigt och nu finns det inte längre heller. Jag försöker också göra mitt mörkrumsarbete med minimal gift- och miljöpåverkan. Inte minst för den egna hälsans skull. Och då faller färg bort helt för mig. Liksom många av dessa gamla processer med kollodion wet plate och liknande. Korn kan man visserligen undvika med större format, men då blir det ännu dyrare och bökigare analogt. Så analogt färg går fetbort för mig.
Här en bild från trädgården igår, när solen tittade fram mellan molnen. Nu har jag satt på den stora och tunga klumpen på RP-huset, Meoptas Meostigmat 1,7/100mm med 82,5mm diameter. Även det en gammal projektoroptik för biovisning som saknar bländarfunktion. RP-huset syns knappt när den sitter på, gluggen väger 1½ kg med aluminiumadaptern. Men det blir härlig bokeh!
//
EMAKS BETRAKTELSER 498/Mörkrummet får vänta när dessa är hemma...
Det har varit dåligt med aktivitét i vår groventré (tjänar som mörkrum för mig) de senaste dagarna. När barnbarnen är hemma har man inte tid med det. Men rasta digitalkameran går bra när dom är här. Jag har ju en del lite speciell optik som jag använder till den via adaptrar av olika slag. Ofta är det bokeh-egenskaperna man är ute efter och här syns det nog tydligt vad som är så speciellt med det. Fullformat är det som gäller för att få ut allt, här duger det inte med mindre än att man utnyttjar objektivets hela skärpecirkel.
Porst Color Reflex Auto MC 1,2/55mm + Canon RP.
Rathenower Optische Werke Visionar 1,6/109mm + Canon RP.
Carl Zeiss Jena Kipronar 1,9/120mm + Canon RP.
Carl Zeiss Jena Kipronar 1,9/90mm + Canon RP.
Carl Zeiss Jena Kipronar 2,2/165mm + Canon RP.
Visionaren och Kipronarerna är gamla projektorobjektiv för biovisning av 35mm-film. De kräver specialbyggd adpater där man skruvar fast optiken i en tub, som har en gänga för focuseringen. Porst-normalen däremot har vanlig PK-bajonett så där fungerar det med standardadapter. Jag har ytterligare en Kipronar på 140mm, samt en rysk Lomo 140mm, alla med 62,5mm diameter för fastsättning i filmprojektor. Dessa är alla också av Josef Petzvals formula från 1840, vilket ger den typiska snurren i bokehn. Vsionaren däremot har annan formula. Sen har jag ytterligare ett par med lite grövre diameter (82,5cm) och en särskild adapter för dom. Det är en Rysk Lomo P5 och en tjeckisk Meopta Meostigmat, men de har inte kommit till användning den här gången. Dom har precis som Visionaren en modernare formula. Jag tycker det är kul att fotografera med dom här gamla projektorgluggarna, och det kommer säkert bli mera försök längre fram. De passar bäst för porträtt- och modellfoto eftersom de saknar bländarfunktion och man bara kan köra på full öppning.
//
EMAKS BETRAKTELSER 497/Höst, nu i färg...
...och när det är fråga om färg så blir det digitalt för mig. Och mest som enbart digital fil. Är bilden bra så kan jag även beställa en fotoutskrift också, men det är mera sällan så blir fallet. Fullformat är det som gäller numera för min del också. Min halvformatare X-T2 har jag lånat ut till sonen. Nu använder jag bara ett RP-hus och det trivs jag bra med. Fast jag har inga Canon originalobjektiv till den. Bara äldre manuell optik som jag kör med adapter. Jo en Canon-glugg har jag, en gammal manuell FD 2,8/200mm. Men här var det Carl Zeiss Super-Dynarex 4/135mm i M42 som satt på huset, med en macroadapter. Lite blött ute idag, men det brukar bli fina färger i sånt grådaskigt ljus.
Enkla saker. Det behöver inte vara mera. Jag gillar enkelhet, det lilla och det triviala. Färgen gör sig inte om det blir för mycket information och för rörigt i bilden. När jag redigerar dessa filer i mitt enkla Elements 2020 med tillhörande raw-konverterare, så tänker jag att jag förmodligen aldrig kommer få något behov av ett dyrare program med mera möjligheter. För mig gäller enkelhet även i det fallet, precis som i mörkrummet. Enkla och grundläggande arbetssätt räcker långt.
//
EMAKS BETRAKTELSER 496/Höst i triptyk.
Jag satte ihop tre av bilderna som kom till i mörkrummet under helgen. En helg som annars präglats av lite orolig väntan på ett svar från ett Covid-19 prov. Det var negativt som väl var. Vi har ju en svärmor/mor att handla åt, som fyller 90 nästa år och har dåligt hjärta. Så frugan och jag har hållit oss isolerade helt några dagar och handlingen fick vänta till provsvaret kom. Det var frugan som känt sig lite krasslig med enveten hosta och trötthet, så jag åkte och handlade själv efter att vi fått det negativa beskedet. Annars handlar vi en gång per vecka tillsammans, jag kör vår vagn och frugan svärmors. Nu fick jag ha bådas i samma.
Man blir annars lite frågande till det man ser i teve och övrig media, folk med munskydd i stora demonstrationer, i idrottssammanhang och i trängsel på gatorna. Fotbollsspelarna kramar om varandra som dom alltid gjort verkar det som, ja det ser rätt nonchalant ut på en del håll får man säga. Många tycks tro att man inte behöver hålla avstånd när man har munskydd. Ja även här på byn ser man några få med munskydd och inte verkar dom ta nån särskild hänsyn heller. Mötte en i ingången till affären som inte alls tvekade med att dra ut genom dörren precis när jag kom. Fast jag stannade på behörigt avstånd strax utanför när jag såg att munskyddsmannen inte tänket göra det. Jag har varit väldigt noga med det hela tiden, att släppa fram folk och låta dom passera ensamma genom dörren, istället för att som annars i vanliga fall, bara gå på när man möter nån. För där i ingången kan man inte hålla några två meters avstånd. Och de flesta andra tänker ändå likadant, för de stannar och ser om man tänker gå på eller inte, de också. Men inte munskyddsmannen.
Där munskydd verkar ha använts flitigt, t.ex Tjeckien, sprider sig smittan nu som en löpeld. Rekord med 11.000 nya smittade på ett dygn tror jag det var igår där, inga munskydd verkar hjälpa? Jag tror faktiskt att det här med munskydd tvärtom och i värsta fall, kan bidra till ökad smittspridning? De kan bli en falsk säkerhet för många tror jag, och de kan bli nonchalanta. Det ser man när folk trängs i demonstrationer och möten med sina munskydd. De tror det skyddar men effekten tror jag är minimal, speciellt i såna sammanhang där man går och står tätt intill varandra. Dessutom kan hanteringen i sig innebära ökad smittrisk. Och den kunskapen har inte folk, hur de ska hanteras och användas på rätt sätt. Bara ett munskydd på så löser det sig. Tillåt mig tvivla.
Själv tror jag mera på att tvätta händerna ofta och noga, samt att hålla avstånd och undvika onödiga sociala kontakter. När vi handlar så tvättar vi händerna före vi åker, sedan efter vi kommit hem (både innan vi plockar in maten och efter). Vi rör oss inte heller på ställen där det kan bli trångt. Vi har varit på några konstutställningar, men det har varit stora lokaler där det inte är problem att hålla avstånden. Vernissagerna har vi dessutom undvikit och istället gått efteråt. De gallerier/utställningar vi besökt har haft väldigt strikta anordningar och regler med koll på att det inte varit mer än 50 samtidigt i lokalerna. Ja vi var även på en konsert vid Handpappersbruket i Lessebo i somras, snapsvisor med Louise Hoffsten och Tina Ahlin. Men det var med max 50 pers och borden där vi satt på behörigt avstånd från varandra. Mat och kultur måste vi ha även i dessa Corona-tider. Och ordnas en konsert med förbeställd mat och bordsservering som det nu var med max 50 pers i en rymlig lokal, så är det nog minimal smittrisk tror jag. Dom här liknande småarrangemangen med artister, och med förbeställd mat och bordsservering, som man sett allt mera av, kanske kan bli en del artisters räddningsplanka också, som gör att de kan klara sig genom krisen utan bankrutt? Man får nog inte ha så stora krav som artist nu, utan nöja sig med det lilla som gör att de kan hålla sig flytande tills allt är över.
//