EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 374/Visionar 1,6/92mm och så en bild jag glömde lägga in igår...
Igår provade jag ett av mina gamla filmprojektorobjektiv, Kipronar 1,9/120mm, på digitalkameran. Det var första bilderna med den och den är ganska ren och fin i glaset utan allt för låg kontrast. Idag var det dags för en annan, en Visionar 1,6/92mm, att bekänna färg. Den är tvärtom ganska påverkad i linserna med sk haze, eller dimma/fog, så filerna fick väldigt låg kontrast. Verkar också vara lite mera överstrålningseffekt, glaset ser ut att sakna antireflexbehandling. Men det kan vara positivt, om man vill ha just såna bilder som ser lite "gammaldags" ut. Meningen är att de här objektiven mest ska användas med mina analoga kameror och med film i kameran istället för sensor. Fast det fungerar bra med min halvformats digitala också, och då med en brännviddsförkortare mellan adapter och kamerahus så att jag får ut det utsnitt optiken ger, istället för en beskärd bild med den mindre sensorn. Lite svag vinjettering kan man dock se för de här linserna användes ju till bio på 35mm-film och där ligger formatet på tvären som ju ger 18x24mm rutor istället för småbildsformatets 24x36. Idag var det betydligt ljusare ute och jag fick därför sätta ner ISO till 400 för att kunna ta bilder med tider under 1/32 000 sek på bl 1,6, vilket gjorde att kornsimuleringen i den Acrosinställning jag använde, blev betydligt mera moderat och mera liknar en 100 ASA film. Igår körde jag med 6400 ASA och det gav korn som påminde om pressad Fomapan 400. Här ser det väl mera ut som just Fujis Acros 100-film kanske.
Denna Visionar 1,6/92mm verkar inte ge lika mycket snurr men den har en intressant bokeh ändå, som man säkert kan utnyttja kreativt. Kipronarerna 120 och 140mm däremot, ger en ganska utmärkande virveleffekt. Jag glömde lägga in en av bilderna igår och som man kan se detta tydligt på. Vid rätt förhållande mellan kamera, focus och bakgrund så ger dom tunneleffekt och i just den här bilden saknar jag min modell (fru) som kunde stått där i mitten under focus. Hon är bortrest över helgen, annars tror jag en sån här komposition kan ge ganska fina porträttbilder, om man nu inte ratar "Petzval-swirlet" som uppstår av den optiska formulan. På 1800-talet ansåg man annars att just denna av Ungraren Josef Petzval beräknade optikkonstruktionen, radikalt revolutionerade porträttfotografin när Voigtländer tog fram den. Mest för att optiken kunde göras extremt ljusstark i jämförelse med tidigare optik, så man slapp de långa slutartiderna med dåtidens lågkänsliga filmer. Nu kunde man ta bilder med bara några få sekunders öppen slutare.
//
EMAKS BETRAKTELSER 373/Här besegrade vi finnarna 1969
Dagens motionsrunda blev "Dansbanerundan". En sträckning som man blev bekant med redan vintern 1968-69, samma sässong jag började högstadiet. Jag bodde ju inte i Lessebo då utan i Strömbergshyttan en bit ifrån. Snö fanns det gott om på den tiden och man hade börjat tävla lite i skidor i samband med att Lessebo fått ett fint elljusspår i Orienteringsklubbens regi. Denna vinter arrangerades en korpstafett på skidor i Djurhult, där jag nu bor och där dagens promenix förlades. När vi svenska familjelag (de nyinflyttade "värmlänningarna" bröderna Myrefelt och vårt egna familjelag med jag, fader Putte och storebrorsan Åke) såg startlistan med några lag bestående av invandrade killar från Finland, började vi bli lite skakis i benen. Och när de ställde upp de fina Peltonen-skidorna och började valla med sina hemkokta specialsmörjor, då trodde vi att det här var nog redan kört. Vi använde det vanliga, Swix blå, som fungerade i de flesta väderlekar och var väl heller inga vallaspecialister direkt. Fast Myrefelt-bröderna kom med något nytt som hette Lapp-glid. En valla från Kilafors som kom redan på 1940-talet och som återigen blivit populär. Det skulle visa sig vara avgörande den här tidiga vinterdagen 1969. När vi insåg att det kanske skulle bli en oövervinnerlig uppgift att besegra de finska killarna som såg vältränade och kvicka ut, så frågade vi bröderna om vi fick låna lite av deras nya smörja, och det fick vi. Kanske skulle det hjälpa så vi inte blev totalt förnedrade? Lapp-glidet gjorde skidorna snabba som vinden och när de två första sträckorna var avklarade så gick jag ut i täten, efter ett storstilat lopp av min storebror Åke som fört upp vårt lag i ledning. Fast jag orkade inte hålla mellanbrodern Myrefelt efter mig, han passerade strax före mål. De finska storåkarna verkade dock inte vara i form den här dagen, men ska jag vara ärlig så tror jag de helt enkelt vallade bort sig. Det svenska Lapp-glidet från Kilafors blev sedan en favoritvalla för oss i det här föret.
På mitt X-T2 hus satt för dagen samma Zeiss Jena Kipronar 1,9/120mm, som på morgonen när jag tog bilden genom fönstret på koltratsen. Acros-inställning i kameran och 6400 ISO. Kornet blir väldigt filmlikt med den här kombon, Acros på höga ISO. Fast man måste stänga av kornighet om det ska bli likt film. Det här ser ju inte digitalt ut direkt, mera som pressad Fomapan 400 eller liknande. Fujis Acrosinställning i kameran på höga ISO ger väldigt analog filmkänsla i bilderna. Sen är ju inte optiken perfekt rent tekniskt heller. En gammal projektorlins från Zeiss Jena i 1800-tals Petzval-formula bidrar givetvis (förutom Fujiteknikernas Acros filmsimulering) till att ge bilderna en traditionell analog känsla. Men jag gillar detta, det blir mera levande än det vanliga tekniskt och kliniskt rena och perfekta digitala. Med 400 ISO film, typ Fomapan 400, skulle resultatet blivit liknande tror jag
//
EMAKS BETRAKTELSER 372/Lördagsmorgon i slutet av oktober...
När man sitter och dricker sitt morgonkaffe och tittar ut. Där sitter en koltrast på telefontråden. Ja vi har luftledningar kvar från en stolpe ut till villorna i kvarteret. Själv använder jag den inte längre då allt går via bredbandskabeln, och jag har haft funderar på att klippa av den. För vi bor ganska högt och det har hänt att blixten gått in i teleledningarna via stolpen och sedan slagit ut i telefonjacket i köket, som inte längre används men finns kvar. Jag har kollat om man kan be Telia ta bort den, men som jag förstår kostar det åtskilliga tusenlappar att få det gjort. Så det har fått bero. Men som sagt, att klippa av den och rulla in den till stolpen (som står på min tomt) det har jag haft funderingar på. Idag satt en koltrast på ledningen in till grannen. Och på min X-T2 satt en gammal Kipronar 1,9/120mm projektoroptik med både Lens Turbo II och den specialgjorda M42-adaptern med focuseringssnäcka. Acros filmsimulering var inställd och jag satte upp ISO till 6400 och tryckte av två exponeringar. Fick en bild tagen genom fönstret när trasten satt stilla och en precis när den lyfte. Den sista blev bäst så det är den jag visar.
Jag förvånas över hur pass filmlikt det blir när man kör på Acros och sätter upp ISO kring 6400. Riktigt nöjd med detta faktiskt. Och använder man optik som inte heller ger så kliniskt perfekta resultat, utan har lite speciella egenskaper (dessutom ihop med en brännviddsförkortare som knappast förbättrar det tekniska) så kan det ibland bli svårt att avgöra om det är fotat med film eller om det är digitalt? Fast jag tycker att det digitala avslöjar sig lite i att kornsimuleringen och bruset ger ett ganska homogent och jämnt/slätt intryck, i jämförelse med det analoga lite mera oregelbundna och inte så homogena kornet. Men Fuji har kommit långt med sin Acros-simulering, inte tu tal om det.
//
EMAKS BETRAKTELSER 371/Ett negativ som blev över...
Hittade denna ruta på en av mina filmer från i somras. Tagen på Eastman Double-X 5222, med Praktica PLC3 och Zeiss Jena Flektogon electric 2,4/35mm. Den optiken har en närgräns på strax under 20cm och här var jag nog ganska nära det tror jag. Man får en snygg bokeh på full glugg med en sån optik på korta avstånd. Flektogonen står sig bra även i övrigt och inte bara som "macro" vidvinkel.
Som vanligt när jag arbetar med digitalisering av negativ, så scannar jag dom oftast i färgläge och med alla filter/presets/skärpningar etc avstängda i scannerprogrammet. Då blir filmkornet som det ser ut (om man har en scanner med tillräckligt bra prestanda). Rådet att stänga av all automatik och annat vid scanningen fick jag av framlidne Stefan Ohlsson efter att han scannat ett negativ åt mig för att jämföra med min egna scanning av en ruta tagen med Tri-X. Jag scannar alltid till TIFF, alltså okomprimerat format, och arbetar sen med filen i ett gammalt PS Elements som säkert många skulle beteckna som stenåldern. Men det fungerar fint för mig. Fast visst sneglar man lite på senaste Elements, med funktionen att bl.a kunna färglägga svartvita bilder.
Jag använder inga som helst plug-ins eller presets för filmer och annat när jag redigerar, för jag vill kunna styra allting själv och inte låta nån programmakare agera boss över hur jag vill ha mina bilder. Här har jag bara gjort en enkel kontrast-ljusjustering av TIFF-filen samt lagt på en ton i svärtan som jag tycker passar. Jag använder då inga färdiga sephiaflter eller annat (som ju också finns i Elements) utan jag har gått in i "adjust color" och tagit fram tonen själv genom att skuggorna minskats ner i blått samt ökats lite på rött. Därefter har jag justerat färgintensitéten som jag vill ha den. Då liknar det vad jag brukar göra i mörkrummet när jag selentonar en kopia på t.ex Fortes Polywarmtone. Det blir mest skuggorna som påverkas och högdagrarna betydligt mindre. Tonen lägger sig alltså mest i svärtan, och inte som ett filter över hela bilden.
//
EMAKS BETRAKTELSER 370/När det regnar ute...
Då blir det fotografi inomhus. Jag brukar mest fotografera glas i min ljusbox, men här blev det sten, spik och växt. Den smidda och rostiga spiken är ett av de järnföremål som kommit upp ur marken på vår tomt. Det har även varit smidda beslag och liknande som hittats sedan vi byggde huset för 36 år sedan, men även annat smått och gott. Gjutna plattor med steninslag från ett golv kom också upp när vi planerade tomten och det tyder på nån form av byggnad tidigare. Jag vet att Lessebos första smedja från 1600-talet låg någonstans i Djurhult där vi bor, men historieprofessorn som dissekerat byns historia fann aldrig platsen. Men jag tror jag vet var den låg. De små stenarna som jag fotat av låg i en hjärtformad plåtskål med några värmeljus i, som dottern fixat till när hon bodde hemma. Och den torkade växten är från golvet på mitt jobb, där den kom inblåsandes utefter golvet för något år sen. Den sparade jag i ett skåp, just med tanke på att den kanske kan bli avfotograferad nån gång. Och nu blev den det.