EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

EMAKS BETRAKTELSER 339/Några filmer som gör mig glad

Ja inte spelfilmer då, utan 35mm-film för analogt foto. För det håller jag på med fortfarande (om nu någon skulle tro annat). Jag har ju en Pentax 67 mellanformat och även en TLR Yashica MAT 124G 6x6, men jag kommer alltid tillbaka till småbildsformatet och 35mm-film. Det är ju så smidigt och det finns ju så mycket fina kameror och optik att välja mellan i det mindre formatet. Så jag får nog främst betrakta mig som en småbildsfotograf i första hand. Jag har ju fotograferat en hel del i digitalt senast 1½ åren, men i svartvitt är det ändå det analoga som gör mig mest glad, och mörkrummet är fortfarande oslagbart när det gäller att få till en bild på papper som ger mig den rätta upplevelsen med mjuka och fina tonövergångar. Det digitala känns för vasst och perfekt för mig på något sätt.

Selva, Val Gardena - Italien. Contax T Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Adox Adolux ADX.

Jag har ju inte använt så mycket olika filmer genom åren utan försökt hålla mig till några få. Efkes filmer hittade jag tidigt kring 1980 i ett garage i Nybro, som ganska snart skulle bli för litet att härbärgera fotmaterialen som kom från dåvarande öststaterna. Firman Photax startades och så har det rullat på sen dess. Nu finns ju inte Fotokemika i Kroatien som tillverkade Efke-filmerna längre, men i min frys finns en hel del sån film kvar. De är ursprungligen av tyska ADOX 1950-talsformula och jag har använt alla tre filmerna KB25, KB50 och KB100 i både småbild och mellanformat. Nu är det mest KB100 som ligger i frysen och den filmen är helt fantastisk om man framkallar den på rätt sätt. Synd bara att Efke-filmerna är så känsliga och verkar ha en del föroreningar i emulsionen som orsakar små vita prickar lite varstans. Scannar man bara sina negativ och redigerar/skriver ut digitalt är det inga problem, då klonar man lätt bort detta. Men ska man stå i mörkrummet och kopiera negativen blir man inte glad. Svårt att retuschera bort skavankerna efteråt. Den bästa framkallaren för Efke KB100 (eller Adox Art CHS100 som den såldes som på slutet) tycker jag är Adox Adolux ADX, en tvåkomponetsframkallare som blandas precis innan man framkallar filmen. Den ger extremt fint korn och samtidigt fin upplösning och konturskärpa. Ingen annan framkallare jag känner till har dessa två egenskaper samtidigt. I regel blir det antingen eller, fint korn med mjuk konturskärpa, alt. lite mera kornigt och konturskarpt.

100% utsnitt av filmscanningen. Alla filter (skärpning, filmprofiler etc avstängt).

En annan film som jag använt ända sedan jag började fotografera är Kodak Tri-X. Den lanserades också på 1950-talet som 35mm-film men genomgick en förändring kring 2003, inte till det bättre som jag ser det. Jag gillade den äldre mera. Den nya versionen har fått obetydligt finare korn, och samtidigt en mera rak tonskala med inte lika lång tå (mindre skuggseparering). Men den är fortfarande en otroligt bra film som är favorit hos många fotografer, t.ex den nu aktuelle Anders Petersen.

St Nicholas katedral i Ljubliana - Slovenien. Voigtländer Bessa R2 + Nokton asp. 1,2/35mm. Tri-X400 (nya versionen) i X-tol.

100% utsnitt av filmscanningen.

Jämför man Tri-X i X-tol med Efke KB100 i ADX så är skillnaden väldigt stor vad gäller korn. Att det skiljer är kanske inte så konstigt med tanke på att den ena filmen är på 100ASA och den andra på 400, men att skillnaden blir så stor i dessa båda framkallare är lite överraskande. Kodaks Plus-X på 125ASA (som heller inte tillverkas längre) har jag använt en del förut, och framkallat både den och Tri-X i D76 och X-tol. Skillnaden är då inte på långa vägar så stor vad gäller korn. Men jag har aldrig framkallat Plus-X i ADX, så jag vet ju inte hur det ser ut? Däremot Efke KB100 i D76 och det ger ungefär likvärdigt korn som med Plus-X i samma framkallare. Fast jag gillar kornet och strukturen i Tri-X, när man vill ha lite mera struktur i bilderna. Kanske inte passar så bra till bilden ovan men det duger. Andra bildtyper kan filmen kanske passa bättre till, snapshots på stan t.ex.

Jag har några påsar Microdol-X kvar, vilken jag provat att framkalla Efkes KB100 i. Det fungerar ganska bra och ger ett snyggt korn med den filmen. Jag blandar den 1+3, vilket ger något bättre konturskärpa, annars är Microdol-X en framkallare som oftast ger ett mjukare korn i mindre utspädd eller koncentrerad form. Men kornet blir ändå ganska fint med Efke KB100 som jag upplever det. Dock inte alls lika fint som med Adolux ADX. Smaken avgör vad man för tillfället vill ha.

Vid Nyproplan. Contax T2 Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Microdol-X 1+3.

100% utsnitt av filmscanningen.

Efter att Kodak ändrat Tri-X 2003 började jag titta lite på andra filmer. Jag hittade då Fomas filmer som Photax börjat importera till Sverige. De är perfekta för den som vill scanna negativen direkt efter framkallningen, för de blir nästan helt plana omedelbart efter torkningen. Någon planing behövs inte. Fomapan 400 är obetydligt kornigare än Tri-X i D76 eller X-tol, det blir snygga resultat tycker jag. Vill man ha mera skarpt korn kör man den i Rodinal och det gillar en del. Foma har även en 200 ASA film och den har T-korn, typ T-Max. Filmen är väldigt lik T-Max 400 om man framkallar den i Rodinal (som jag mest gjort), men med lägre känslighet. Jag har även framkallat den i D76 och vad jag kommer ihåg är bilden nedan framkallad i den. Men skillnaden mot Rodinal är inte så stor vad jag sett av mina negativ. Den går även fint att köra efter 400ASA. Jag gjorde en jämförelse mellan T-Max 400 och Fomapan 200 exponerad efter 400, och såg att kornet då såg identiskt ut. Vad som skilde var att Fomafilmen (naturligt nog) bara fick en något sämre skuggteckning, men jag tyckte det var helt acceptabelt att köra den efter 400 i alla fall.

Bo Karlsson på sin Harley Davidsson Electra Glide från tidigt 1970-tal. Voigtländer Bessa R2A + Collapsible Nickel Heliar 3,5/50mm. Fomapan 200 i D76 1+1.

100% utsnitt av filmscanningen.

De här 35mm-filmerna är man bara glad över att ha fått använda. Mera glad, och även lite överraskad, blev jag i veckan som gått då några provfilmer från Nick and Trick i England anlände i ett paket på posten. För flera år sen hade jag funderingar på att köpa in kino-film från Kodak i bulk, bl.a den 1959 lanserade Eastman Double X 5222 med en nominell känslighet på 250 ASA, och ladda själv i kasett, men det blev inget av det. På senare år har detta med att använda 35mm-film för rörlig film blivit mera populärt bland stillbildsfotografer och flera handlare saluför sån film, både färdigladdad i kasett och i större rullar om 100, 400 samt 1000 fot. När jag såg att Double X fanns att köpa så blev jag återigen nyfiken på att prova. Kanske skulle det fungera bra? Inledningsscenerna i svartvitt i Bond-filmen Casino Royal filmades ju med Double X 5222, så visst blev man sugen att prova den. Men jag var lite tveksam då de stillbilder fotade med den som man sett på webben kanske inte sett så finkorniga ut, snarare ganska korniga mot t.ex mina egna negativ fotade med Fomapan 200. Men Kodak har en specialutvecklad framkallare för Double-X. Den heter D96 och fanns också att köpa i England (i tillverkning av italienska Bellini) så jag beställde även den. När jag nu tittar på resultatet från de första två filmerna som jag framkallade i D96 så måste jag säga att jag blir riktigt glad.

Lessebo 2019 05 16. Bessa R4A + Ultron 2/28mm. Eastman Double X 5222 i D96.

100% utsnitt av filmscanningen.

Det ser fantastiskt bra ut i mina scanningar, betydligt bättre än de bildfiler man sett på webben. En enormt fin skuggteckning får mig också att tro filmen ska gå alldeles utmärkt att exponera efter 400 ASA. Här körde jag på 200. Tonskalan får mig att tänka på gamla Tri-x 5063, före 2003. Det snygga och moderata kornet för tankarna till 100 ASA-filmer eller ännu lägre känslighet, ja något sånt här hade jag absolut inte förväntat mig. Eastman Double X är en riktig fullpoängare av de två filmerna jag kört att döma. De bilder jag sett på nätet av filmen har varit framkallade i X-tol, HC110 och Ilford DD-X, men här måste Kodak ha fått fram något riktigt bra, i stil med Adox Adolux ADX. Så nu har jag beställt mera Double-X i bulk, för laddning i kasett med dagsljusladdare. Den finns i 100ft rullar hos en del. Min Fomapan 200ASA är snart slut och de ska nu ersättas med Kodak-film istället. Synd, för Foma 200 är en riktigt bra film, men Double-X verkar snäppet bättre.

Lessebo 2019 05 16. Voigtländer Bessa R4A + Leitz Summarit M 2,5/50mm. Eastman Double X 5222 i D96.

100% utsnitt av filmscanningen.

//

Postat 2019-05-18 16:37 | Läst 11835 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Emaks betraktelser 143/Tre rutor från Trettondagsafton...

Första bilderna för året blev på rundan vi tog på Trettondagsafton. Vi bor ju precis bredvid sjön Läen, och när is och snö lägger sina molekyler i allsköns mönster försöker man hitta något att fånga i den magiska lådan, fylld med ljuskänsliga silverband. Sen går man hem och använder de ålderdomliga alkemiska kunskaperna en stund, för att slutligen förvandla alltihopa till ettor och nollor som visar det man fångat för alla och envar. Visst är det fantastiskt!

Nils/

Postat 2016-01-07 19:40 | Läst 4882 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Emaks betraktelser 86/Agfaphoto APX400 - några bilder från första provfilmerna.

Eftersom jag aldrig använt den här nya filmen förut gick jag efter rekommendationen på digitaltruth vad gäller framkallningstid. Där stod det 21 min för APX400 New i Rodinal 1+50 (vilket är min normalspädning). Vill alltid sträva efter att få kring 10 minuter så jag valde istället spädning 1+25 som skulle kräva 11½ minut. Fast när jag öppnade dosan och kollade hur de färdigframkallde filmerna såg ut förstod jag att jag istället skulle gått efter de tider som rekommenderades för Fomadon R09 och gamla Agfa APX400. Jag kör ju med denna Rodinal-variant från Foma och där stod 10 minuter. Mina filmer var nämligen lite överframkallade och de hade varit mera lättscannade om de inte varit det. De verkade även lätt överexponerade. Nu var det ganska grått och då brukar det vara rekommendabelt att exponera lite snålare, tror att denna film skulle må bra av att köras efter 500-640 ASA när motivkontrasten är lägre, som det ser ut av de här negativen.





Detaljbilder av två scanningar i 100%:



Eftersom jag inte använt den här spädningen av Rodinal/R09 förut blir det svårt att uttala sig säkert om kornigheten. Det faktum att kornigheten även kan variera beroende på hur man scannar negativen gör det också svårt att uttala sig. Liksom att överexponering (en lätt sån har de här negativen) också påverkar kornigheten. Det behövs nog även en titt med focuskopet och negativet i förstoringsapparaten, samt en mörkrumskopia, för att kunna uttala sig bra.

Filmerna blev helt plana diret efter torkningen, en egenskap som även Fomas småbildsfilmer har. Något som skulle kunna tyda på att det KAN vara tjeckiska Foma som gör den här filmen? Har även hört att någon menade att det var Fomapan 400 som såldes som APX400 New? Jag ska prova att framkalla nästa APX400-film i R09 samma tider som jag kör Fomapan 400 i R09 1+50, så får jag nog ett ganska bra svar på den frågan. Men jag tvivlar lite grand efter det jag ser redan nu...

Jag tycker annars det ser ut att vara en väldigt fin 400-film som säkert kan tilltala många. Tror inte det spelar någon större roll vad man väljer, bara man kör in sig på en film och lär sig hur man ska handskas med den så brukar det mesta lösa sig. Personligen skulle jag nog utan vidare kunna tänka mig att använda den här APX400-filmen. Få se vad som händer när lagren börjar sina, och om man kan få garantier för att det är samma film som ligger i kasetten nästa gång?

Postat 2014-09-24 22:06 | Läst 5983 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Emaks betraktelser 52/Glasriket lever, trots allt - del 2, Skruf.

Resan fortsatte till Skruv och Skrufs glasbruk. Ägaren Kent Elm bjöd på kaffe med våffla och i hyttan blåstes stora, runda Dagg-vaser för Svenskt Tenn. Design Carina Seth Andersson. Bildserien nedan visar på ett ungefär hur man gör vid tillverkningen i hyttan. När vasen är klar där knackas den av från pipan och läggs på bandet i kylugnen för långsam avsvalning. Därefter slipas och poleras kanten, ett arbete som utförs av Kent Elm själv. Men denna dag får vi bara se arbetet i hyttan, Kent har fullt upp med att grädda våfflor och koka kaffe.

------------------------

Hemliga skåpet...

Nedan bilder från efterbearbetningen, som inte var igång under helgen.

//

Postat 2014-04-28 21:53 | Läst 6751 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 51/Glasriket lever, trots allt - del 1, Kosta.

Sista helgen i april är det traditionsenlig uppstart av utställningar och andra aktivitéter i glasriket. En till antalet sysselsatta alltmer tynande glasindustri visade upp sig från sin bättre sida. Med en stor del av den enklare och maskinella produktionen förlagd utomlands, är det numera bara det rena och svåraste hantverket som finns kvar på hemmaplan. Och visst är det en helt annan känsla i det glas som kommer från mästarnas glasblåsarpipor än det som kommer till maskinellt. En hel del glas går heller inte att tillverka i maskiner utan kräver skickliga hantverkare för att få fram. I år nöjde vi oss med att besöka Kosta och Skruf. Bilderna är från det vi mötte där.

Tillverkningen av exklusiva servisglas ligger kvar i Sverige.

                                                             ----------------

Posten till Ludvig Löfgrens Gorilla-skulptur blåses upp.

Efter ytterligare ett anfång formas posten för blåsning i form.

                                                              ----------------

I det nyöppnade Kosta-Boda Art Gallery, där formgivarnas exklusivare konstglas presenteras, hittade jag de här tre vasmodellerna av Ingegerd Råman. Det var prover som bara tillverkats i dessa enstaka exemplar, och som av någon konstig anledning aldrig kommit i produktion (jag tror nämligen den här retro-stilen på glas är väldigt gångbar idag). Priset var förmånligt så jag slog till direkt, inget att tveka på. De är från hennes Orrefors-tid 2000-2010 och handblåsta med gråblå färg i ett underfång samt omvikt kant, den vänstra vasen har kanten vikt inåt. De är tunna vaser och som jag bedömer det av mycket hög hantverkskvalitét. Inga synbara defekter. Skulle tro att det är Jon Beyer och Stefan Johansson som tillverkat dom, det var de sista skickliga mästarna på Orrefors, som gjorde konstnärernas prover och som också kunde hantverket fullt ut.

                                                                 ----------------

I nästa del kommer bilder från Skrufs glasbruk, där man bl.a tillverkar en hel del glas för Svenskt Tenn. Givetvis också det ett rent hantverksarbete, helt i linje med vad ST står för och bygger sin verksamhet kring.