Om det gyllenen snittet och tankar däromkring.
Finns det någon fotograf eller annan bildskapare som inte nån gång stött på begreppet Gyllene snittet, en sån där företeelse som de flesta människor på jorden lever i en oskuldsfull okunnighet om. En del har en aning eller hum om företeelsen. För några är det en viktig kompositionsprincip och för ett ytterst litet fåtal människor har viktigheten övergått i ett problem liknande det inferno som människor med absolut gehör lär få i sina sinnen när en violin missar en ton med ett 16-dels tonsteg.
(Tappad handske nr 53. Ur serien tappade handskar och andra vantar. Inte gyllene snitt.)
Många med intresse för bildkonst anser att gyllene snittet är synnerligen viktigt. De anser alltså. Men att något anses vara något är inte liktydigt med en naturlag. Gyllene snittet, och för all del, även många andra kompositionsprinciper är kulturella företeelser som söker sitt stöd i perceptionspsykologin. Fast det visste inte renässansens konstnärer. De körde på ändå. Och perceptionspsykologin är inte så mycket för det gudomliga, det som renässanskonstnärerna ofta sökte.
Om bilder per automatik blir bättre för att de är komponerade enligt en viss princip kan diskuteras. En del hävdar att alla bilder har någon form av komposition efter som alla bilder i någon mån är frukten av ett tänkande eller mänskligt ingipande. I så fall skulle de olika kompositionsmodellerna kunna sorteras i stigande värdering där krönet skulle kunna vara just det gyllene snittet. Lite tråkigt bara att snittet inte omfattas i alla kulturer. Gyllene snittet är inte en universell princip.
Ett ofta använt argument för gyllene snittets förekomst i naturen. Eller rättare sagt, det går att applicera snittet på olika företeelser. Snäckor, kottar, solrosor, pärlbåtar. Sen finns det dessutom massor med saker i naturen som inte är ett dugg gyllene snittet om man så säger. Tråkigt nog är inte naturen så exakt, symmetri är dyrbart och premieras inte av evolutionen. Kottar och annat är liksom lite mer ungefär. Men det är vackert så. Och hur det kommer sig att Partenons gavelfält, och därefter i stort sett alla klassiska gavelfält sen dess utnyttjar gyllene snittets proportioner står kanske inte att finna i någon gudomlig ingivelse hos tempelbyggarna. Kanske snarare det att de första templen, byggda med trädstammar som kolonner behövde ett tak med tillräcklig lutning för att skydda mot regn utan att för den skull behöva ha alltför branta tak, sparsamhet med material alltså.
Gyllene snittet förklaras lätt med geometri, men svårare med aritmetik eftersom proportionerna inte blir så exakta som man önskar, vilket Fibonnacis talkedja är ett bra exempel på. Ju högre tal desto närmare, men riktigt fram kommer man ändå inte.
Frågan om Gyllene snittet handlar egentligen om vad vi uppfattar som vackert, estetiskt tilltalande. Man kan nog på goda grunder ifrågasätta att det skulle finnas någon universell norm för skönhet. Vi har nog helt enkelt fått lära oss att det finns höga skönhetsideal, principer och genvägar till detsamma. Nåt som ibland får mig att tänka på en konstnärskollega som för många år sedan fastnade i olika kompositionsmetoder från renässansen. Och med den iver han linjerade upp mer och mer komplicerade rutnät på dukar och pannåer. Tyvärr kom innehållet först i andra eller tredje hand. Stilleben med lökar blir inte så mycket mer än lökar hur arrangerade de än är.
(Gös. Fänkålsfylld. En chardonnay. Inte gyllene snittet.)
Men så klart får var och en hitta skönheten där den vill. Sen om man verkligen uppfattar snittet med exakthet eller intuitivt lite mera ungefär. Eller drar upp ett linjenät över de bilder man ser kanske spelar mindre roll.
Eftersom jag i dessa sammanhang är utpräglad humanist så var inte matte något större intresse förrän något drabbade mig på 80-talet där i skolan. Av en ren tillfällighet träffade jag en kille som hette Jan Lennström som jobbade på Skolförvaltningen i Stockholm och jag tror det var han som introducerade mig för programmeringsspråket LOGO som utvecklats på MIT (Massachusetts Institute of Technology) .
När de som hört talas om LOGO tänker på LOGO, så tänker de på något som kommit att kallas för "Turtle Graphics" efter den lilla grodsymbol som LOGO bland annat används för att styra. Genom att LOGO är så visuellt, så är det väldigt bra att använda när man vill lära barn grunderna i programmering. Vi körde det på våra hemdatorer Commodore VIC 64 och senare även på Atari ST om jag minns rätt. I början utrustade Medborgarskolan skolans datasal med VIC 64 datorer mot att de fick använda skolans lokaler för sina kvällskurser.
LOGO är en dialekt av LISP som bl.a. använts för AI utvecklades vid MIT i USA under 60- och 70-talen och i Sverige fick vi in det i skolorna på 80-talets mitt genom att det var en del av de s.k. COMPIS-datorernas oprerativsystem, som hette COMAL. En delmodul i detta var just turtle graphics. COMPIS var f.ö. en förkortning av Computer In School.
Det som dock helt knockade mig var en bok som tog både min förståelse för LOGO och matematik och geometri och den hette "Discovering Apple LOGO" An invitaion to the Art and Pattern of Nature" av David D. Thornburg.
Där avhandlades det mesta kring geometrin, gyllenesnittet, linjer, figurer, polygoner, primetal , fraktaler och spriraler med hjälp av LOGO. Man lärde sig om hur man skapar procedurer och anropar dem och till slut bygger hela program med rekursiva procedurer som sedan skapar alla möjliga fantastiska figurer när de körs. Tyvärr så verkar LOGO i mycket ha fallit i glömska idag även om det vårdas av en del äldre entusiaster.
De som vill lära sig mer kan läsa mer på denna sida:
https://el.media.mit.edu/logo-foundation/what_is_logo/history.html
Till er som har barn i säg 7-8 års åldern och har en Android-platta kan pröva att ladda ner en app som heter "Simple Turtle LOGO". Med den kan de ta sina första stapplande steg med att bygga sina egna första små program som styr den lilla grodan runt på skärmen medan den skapar alla möjliga kul mönster och figurer.
Jag tror faktiskt jag ska testa det på mitt ena barnbarn som är drygt 7 i helgen :-) Det är faktiskt kul för alla åldrar.
/Gunnar s
Spännande skrift, som det brukar...
Jag funderade lite som jag brukar. Om det görs en jämförelse mellan bild- och musikkomposition så händer nått. Det går att använda vissa mallar eller regler när musik ska bli till. Det har alltid gjorts. Men, risken är att det blir pastisch, något som flyter med i den allmänna kompsitions-floden eller bara "hötorgsmusik". Så kan det vara med bild också. Man snöar in på formspråket i stället för berättelsen/vad den förmedlar....
När Elvis kom var han en ny frisk fläkt.... efterföljarna riskerar att bli kopior. När Warhole gjorde sina tryck var han nyskapande... efterföljarna är kopior. Johnny Casch hade sina berättelser medan hans musik var monoton... HCB hade sitt berättande gatufoto.
Sedan kan det vara kul att testa tekniker andra använt och kanske utveckla dessa till nya friska fläktar.... Eller??
Ha de så gott
Jerry
Tål att diskuteras länge och mycket, inte minst bland entusiastiska fritidsfotografer.
Ha det gott och glad påsk
/Gunnar S
Att "symmetri är dyrbart" vet jag inte vad jag tror om, jag själv är ganska symmetrisk med armar o ben, ögon o öron. Om jag vore dyrbar skulle jag väl vara ganska ensam om att se ut så?
Nåja, kul att fundera över allt detta. Glad Påsk! /Thomas
Jo så är det, matematiken som ska förklara något vi redan ser. Men risken är att man hamnar i talmystik och annat besynnerligt. Och, jodå jag är också hyfsat symetrisk (två armar och ben, två lungor, två njurar men bara en mjälte. trots det är min ena arm längre och mitt andra ben lite annorlunda utformat, för att inte tala om mitt ansikte. Lite för många slarvfel i symmetrin helt enkelt. Absolut symmetri är dyrbart men ungefär går ganska bra ändå.
Glad Påsk
/Gunnar S
Jag tror inte symmetri är dyrt. Det som funkar bra på vänstra sidan funkar nog bra på högra sidan också.
Som arkitekt tror jag att symmetri med en del avvikelser från symmetrin ofta fungerar bra. Katedraler med två torn är nästan symmetriska, men torn och sidoskepp ofta lite olika. En parstuga kan vara lite längre på ena sidan. Vi människor är tämligen symmetriska, men avvikelserna betyder mycket både för funktion och utseendet.
Själv är jag rätt osymmetrisk, två armar till trots, och två hjärnhalvor. Som sagt en del slarvfel är jag behäftad med.
Apropos katedraler är Katedralen i Miradoux, södra Frankrike väldigt asymmetrisk vad gäller torn, men det lär ha varit mer en fråga om dålig ekonomi.
Som sagt, vi är tämligen symmetriska, men absolut symmetri, sånt som kompositionsregler förespråkar är dyrt.
Glad påsk
/Gunnar S
Glad påsk
/Gunnar s
Det är ändå lite märkligt att väldigt många inklusive mig själv uppfattar en rektangel med förhållandet höjd 1 och bredd 1,61803 som väldigt harmonisk och vilsam att titta på.
Gyllene snittet är en kulturell överenskommelse som verifieras med hjälp av kottar och annat i naturen. Och finns det i naturen är det så klart sant. Och gudomligt, om man inte passar sig.
/gunnar s
Men då kommer naturvetaren in och frågar: Varför är det just förhållandet 1:1,618 ? Det verkar ju som att det i likhet med andra fysikaliska konstanter är bestämt på något sätt. Jag tänker att det lika gärna skulle kunna vara 2:3,14159 eller något annat.
Världen är mystisk! /Thomas
de triangelkompositioner som vi ofta inte tänker på samt gyllene snittet. Bra att kunna
för då slipper jag att fixa bilderna i efterhand om jag använder det vid fotograferingen.
En stabil bra regel.
///Gun-Inger för den skulle finns där andra som håller bra också.
Glad påsk och ha det gott
/Gunnar S