Vissa foton fordra färg. Pride till exempel.

Som sagt, den mest inbitne svartvitpuristen får stryka flagg inför en prideparad. Det går liksom inte att tänka svartvitt. (Jodå, det går så klart att fotografera färg i svartvitt, men pride är färg. Och gärna mycket.) Man blir befriande glad av såna här kärleksfulla manifestationer, ja det är svårt att undvika.

Att vara förryttare för ett helt tåg av människor och gränsla en sån här maskin är väl rätt avundsvärt. Be proud!

En mild och varm septembersol. 29 grader varmt. Say no more.

Prideflaggor gör sig bäst i motljus.

Och man kan passa på att addera något extra. 

Så finns det såklart en orm även här. Den här farbrorn är jättearg, milt sagt osammanhängande och man kan undra om han inte för eller senare tappar rösten eller åtminstone blir hes. Men icke då. Och det kristna kärleksbudskapet verkar ha gått honom förbi. Han får bli svartvit. Ungefär som hans själ kanske.

Det är kul när det händer saker på stan. Prideparader är väl ett av få tillfällen där en gatufotograf kan härja fritt, ja det är som om det vilar en tydlig uppmaning i luften .

Om hård skärpa och mjuk skärpa

Att åstadkomma hård skärpa är inte så svårt. Skärpa är oftast ett resultat av kontrast. Om den är generell eller på pixelnivå kan man låta vara osagt så länge. Men hur åstadkommer  man en mjuk skärpa, en som kanske lämpar sig för offset? Att bilder publicerade på skärm sällan drabbas av synlig sotning, för mycket svart i det svarta och ingen teckning är en sak, men sotning i offset är något annat. Blacka ytor i det svarta som oftast avslöjar sig när man betraktar bilden i snett sidoljus.
   Och hur mycket gör man i kameran och hur mycket i mörkrummet? Fotograferar man i rawformat är det ingenting man gör i kameran, så är åtminstone tanken med raw-formatet. Det görs i mörkrummet, läs mjukvaran.

ursprungsfilen

Ibland när jag läser inlägg i tekniska spörsmål frapperas jag över att inläggen ofta bortser från bildteknik i relation till den reproducerande teknik som är för handen. En bild som ska till offset bör ha färgrymden AdobeRGB gärna med en lätt s-kurva vilket är lika med lite extra skjuts i kontrasten. En bild som ska publiceras på skärmar ställs in som sRGB och en aning omvänd s-kurva. Så långt allt väl.
   Men. Offset handlar om tryckpressar och deras egenheter, tryckeriernas val av ICC-profiler och där inbegripet papperskvaliteter. Skärmpublicering handlar om ett otal ickekalibrerade skärmar ute i världen, av olika fabrikat, skick och fason. Så även paddor, och smartphones (såna som förmodligen skulle kunna ge AdobeRGB full rättvisa).
   Korrekt färgåtergivning är med andra ord inte helt lätt.

S-kurva.

Mjuk, omvänd s-kurva.

Hur ska man resonera? Man kan så klart stödja sig på Fritjof Nilsson-Piraten: En bra historia blir inte sämre för att man förbättrar den (läs: lite mer yvighet och dramatik är oftast inte fel). Som amatör har man sällan full rådighet över hela kedjan, från ax till limpa så att säga. Och man kan fundera över om man skulle bli lyckligare av det.  Om man däremot printar sina bilder själv infinner sig så klart det slutliga ansvaret. Men, publicerar vi oss för vår egen skull eller för mottagaren? 

En rötmånadsfundering i nådens (?) år 2024.

Om färg och digitalt svartvitt. Brunt är granne med blått.

Att brunt är granne med blått är förvisso ett känt fenomen men om vi nu håller oss strikt till vad som händer i färgrymder och översättningen av digitala färgbilder till svartvitt eller hellre gråskala så dyker intressanta saker upp.
  Färger eller nyanser som i en färgbild är klart åtskilda, som till exempel blått och brunt visar sig ofta vara grannar i luminiscens eller ljushet. Alltså i princip lika. 
  Nedanstående laboration är gjord i Photoshop men det går att göra i alla möjliga bildredigeringsprogram. Man använder RGB och tänker additiv färgblandning, vi jobbar alltså med ljus. Och nu kan man invända med att om man sätter blått som går att frambringa som en rgb-färgrymdens tre grundfärger mot brunt som involverar alla rgb-färgerna ien blandning som ser, ja just brun ut.

Jag skapar en ny tom bildyta. Markerar ungefär hälften. Pytsar i en i mitt tycke rätt brun nyans. Skapar ett nytt lager, markerar högra delen och väljer en blå nyans som jag tror passar. Väl medveten om att jag nog får justera den ett par gånger. Lägger på en justering och finner att det bruna fältet är i princip detsamma som det blå. (Inte utan viss stolthet noterar jag att jag prickade rätt på en gång.) 

(Resultatet i gråskala. Se även lagerfönstret i föregående bild där man kan se hur lagren ligger. Observera att ”bilderna” fortfarande ligger i rgb, additiv färgrymd.)

Och vad får det för konsekvenser för en färgbild där det finns många till synes åtskilda nyanser? Jo, så klart de kan komma att se rätt lika ut, bruna eller blå. Och hur kommer man till rätta med det? Eftersom jag mestadels fotograferar i raw förhandsgranskar jag bilden i gråskaleläge. Där avslöjar sig ofta just de här problemen. Till exempel är hudtoner i skugga ofta i det här bruna segmentet och hamnar då ofta i närheten av olika blå partier. Och då blir det ju lite svårt att förstå om något är blått eller brunt. Ögat får nöja sig med informationen i vad bildelementen tycks föreställa.
  Det finns flera mediciner mot detta, till exempel kurvverktyget. Att dra in svartpunkten ett eller två steg och samma med vitpunkten ger bilden bättre kontrast och kontrasten hjälper till att släcka ut den här nyanslikheten. En svag S-kurva hjälper till än mer. Och att justera röd, grön, blå separat i egna kurvor blir ännu bättre men då på gränsen till överkurs. :-)
   Att brunt är granne med blått må se ut som en tanke…
Återkommer med mera om detta tänker jag.

Om trivialbilden

Många fotografer såväl professionella som fritidsfotografer arbetar ofta med olika projekt. Dokumentationer eller med mera konstbildsambitioner. De flesta med tanken att nån gång få till en publicering. Många sådana projekt läggs undan, blir vilande i väntan på andra tider. Och där kan de ligga, för något som är sant är att de i framtiden kommer få ett intresse. Kan bli nåt.
   Men just nu ligger mina tankar mer åt den populistiska bilden och i det sammanhanget ligger trivialbilden nästgårds. Och där vill jag vara mycket tydlig- trivialbilder är aldrig populistiska. Alltså en trivialbild värd namnet skapas aldrig i ett populistiskt syfte. Trivialbilder skapas i sitt eget syfte, att vara nästan undantagslöst vacker, att hålla hög teknisk kvalitet, att vara allmängiltig. Att kunna läsas och förstås av alla och envar. Det kan låta enkelt men en trivialbilder låter sig gärna ”smutsas” av olika privata kontext.
   Nån som var bra på trivialbild? Ja, KW Gullers dyker upp raskt upp ur lådan. (Det betyder inte att alla Gullers bilder är triviala, det finns förvånansvärt många Gullersbilder som har det privata, något sett på någons näthinna.) Men det finns många fler, inte minst inom landskapsfotografiets domäner. Vem vill för övrigt tävla med Anselm Adams, trivialbildens mästare. Och ett kriterium på en bra fotograf är kanske förmågan att skapa fotografi som är allmängiltigt och möjligt att omfamnas av många. Där var och en av många fyller bilden med sitt privata kontext. 

Men nu får det bli en djupdykning i den egna spenaten. Rädisorna hår gått alldeles utomordentligt i år. Till frukostmackans glädje.

Det är ett surr och av flit och förnöjelse i kryddgården nu. Först i Salvian, sen i citrontimjanen. Därefter kommer citronmelissen, myntorna, isopen och oreganon. Så flitens surr håller nog i sig en månad till.

Iakttagandet av en pion. Det finns något ytterst sensuellt men samtidigt uppenbart kortlivat med pioner. Och också ett tillfälle att pyssla med ProPhoto som arbetsfärgrymd. Sånt är roligt och lite lagom pyssligt.

Fotograferat med en gammalmodig Iphone 6. Vilket den observante nog ser. Pionen saknar både dynamiskt omfång och färgtrogenhet.
Om trivialfotot och den populistiska bilden finns skäl att återkomma till.

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)