Fotofynd. Okänd historia. Del 2

Jag fortsätter bläddrandet bland okända bilder. Här en vy som säkert någon idag kan placera. Jag har ett par ortnamn att hänga upp mitt detektivarbete på. Ludvika, Västanfors och Klackberg. Google maps är ett bra verktyg. Jag vill skapa en bild av en trakt, ett geografiskt område där bildernas berättelse hör hemma. Och bildernas tid, ungefär runt andra världskrigets utbrott. 1938-1940. Den tid jag nyss läst om i Henrik Berggrens Landet utanför, Sverige under kriget 1939-1940.
Här är i alla fall ett landskap och ett vatten där det bedrivs flottning. Bilden har ingen kommentar så man kan anta att fotografen är bekant med miljön. Och ett vattendrag där man flottar timmer måste ta vägen nånstans.

En badplats någonstans, gissningsvis i närheten av Västanfors. Men det kan så klart vara någon annanstans i ett svenskt Bergslagen. Även den här bilden borde gå att placera i geografin för den som är bekant med trakterna.

En tredje bild som talar mycket beredskapstid. Kall vinter. Vem är mannen? Vilken relation har mannen i militär fårskinnspäls till fotografen? Och var är skidornas skidåkare just för tillfället? 

I fotoalbumet finns två bilder föreställande ett tvåmotorigt bombplan. En flygintresserad bildläsare kan säkert bestämma både typ och modell, och kanske rent av miljön. De två herrarna med myndiga paraplyer berättar att här är det frågan om någon form av besök, inspektion kanske. Och i vilket förhållande till händelsen står fotografen?

Tre bilder från Klackberg i närheten av Norberg år 1940. Ett timrat bostadshus som är byggt med långsidan mot en väg. Vi ser den skymta i bakgrunden bakom elstolpen. Ett litet sällskap och kaffestund i gröngräset, nån gång i juni av blommande hundkex att döma.  Nästa bild kommer att avslöja vem som hållit i kameran och dessutom med största sannolikhet, vilken eller vilka som äger kameran och är upphovsmän till fotoalbumet.

Jo, där är han.Kostym, slips och något litet i kavajslaget. Lägg märke till att han inte är riktigt helt avspänd i förhållande till sin fotograferande hustru ( om de nu är ett par, de är kanske syskon). Kan ni höra repliken "glöm inte att spänna slutaren" eller nåt ditåt. Och vad är de som är värt att fotograferas? Kanske en bemärkelsedag eller något annat som firas. En bild på en person som av någon bör vara identifierbar. Och slutligen en bild på den lilla flickan. Enligt albumet heter hon Ragnvi och är gissningsvis i fyra femårsåldern detta året 1940. Hon skulle idag kunna vara i åttiofemårsåldern om jag räknar rätt på mina fingrar. 

Ett album med frusna ögonblick, stunder att minnas, viktiga händelser. Det dokumenterande fotografiet som drivs av viljan att komma ihåg och lusten i att gestalta. 
Trivialfotografi så som det gick till för åttio år sedan har tack vare att just de här har lyckats bli sparade fått en historisk dimension. Något att tänka på inför vår hantering av de enorma mängder bilder som vi sparar. Det är nog dags att ta fram det kritiska ögat och använda delete-knappen lite mer.

Fotofynd. Att se in i den okända historien

Vi hittade ett gammalt fotoalbum i samband med en vindsröjning. Hur albumet hamnat  där, vems album, vem är fotograf, vems historia är det som berättas? Det är mig fullkomligt okänt. Men det är bilder från den tiden när en bild var något lite mer än något i ett flöde. När bilden fortfarande var en markör på en tidslinje, markör i en människas eller en familjs liv. Små 6x9 kontaktkopior nogsamt inklistrade med celluloidhörn, ibland lite skojigt så där på snedden. Inte utan en viss omsorg.

Två för mig okända män vid bygget av läkarbostaden i det för mig okända Västanfors. Året är 1938. Vissa bilder har kommentarer.
Och ibland går det att lägga ihop ett plus ett. 

Och här är det nån slags karneval i Ludvika och året är 1938. Vad betyder en sån här bild? Jag var där, eller är det en journalistisk intention? Och att ett Bergslagen börjar tona fram.

Två män. Goda vänner? Bekanta? Affärskontakter? Var?

Och vem är hon? Syster? Flickvän? Kompis? Nånstans finn svaren. Eller fanns. När försvinner berättelsen förbi historiens horisont.
Det finns fler bilder i albumet. Ett flygplan verkar vara viktigt i berättelsen. Människor som dricker kaffe, män i stora byxor och bara överkroppar, ett besök på Skansen (brun- och is-björn). Ett besök i Nyköping finns med (vyer från Nyköping, de bilder som vi alla tar eller har tagit. Att bildintygande om att fotografens jag var där.) En badplats. Sjöar, vatten. Sånt som var viktigt i fotografens värld.

Egna barn och andras ungar

Det här är andras ungar. Men lika glada för det. Även med åttaveckorsbenbrott för den ene. Glad support från den andre. Jo precis, första sportlovsåket i backen berättas det.
Och min spontantanke, om än lite långsökt  är att även andras ungar borde vara egna barn. Om ni fattar vad jag menar. 

(Spontanfoto. Med tacksamt motiv. Och den tacksamma Fuji 23/1.4. Allt pyssel i CR. Det räcker nästan jämnt.)

Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?