SM

Och vad kan det här vara då? Nån slags teater kanske? Nä, yrkes-SM, grenen undersköterska. På en given tid, lägga om ett förband, byta stomi, raka och snygga upp för ett läkarbesök. Och samtidigt iaktta alla regler om hygien och smittspridning. Plus att vara trevlig på ett småpratande men ändå sakligt sätt. Den här tävlande, från Arvika, drar in en pluspoäng genom att ta hand om frukostdisken också. I bakgrunden figuranterna som spelar sina roller som äldre, aningens förvirrade, mycket väl. Till vänster juryn.

Så finns det såklart en publik också. En ormande massa av hår, dun, nylon och fuskpälskragar.

Det är trevligt att veta att våra ungdomar får en seriös utbildning. På alla sätt.

Nummer sex

Barnbarn nummer sex. Fragilt, oskuldsfullhet, hud, doft, tillit. Iakttagande. Oron.

Ta rygg

I min stad finns ett universitet och med det en medföljande samling antika gipser. Tacksamma fotomodeller som står stilla, och har stått stilla rätt länge. Ljuset är ganska bra om än lite svagt kanske. Men är man inte ute efter absolut skärpa utan kan tåla lite, lite oskarpt så här 2018-oskärpans år. Och att ha en liten ögla i ryggslutet vore väl fint. Lite obekvämt kanske men rätt bra när man ska lyfta sig ur aftonfåtöljen. ( Om någon undrar varför armen inte är med i bild så beror det på att gipsmannen inte har nån heller. Inte helt ovanligt om man är en gips.)

FujiXpro1 35mm 1:1,4. Inte överdrivet högt ISO. Men en rawfil att pyssla lite med .

Aftonsång

Borstar av den mörka kostymen, sätter sig tillrätta. Tar fram noterna. Harklar sig försiktigt. Lite ovan kanske, lite ursäktande, ja, vi får se hur det går. Ja men då så. Konstpaus. Koltrasten gör entré.

Oskarpt är bäst

Hej alla och god fortsättning.
Jag funderar runt bildskärpa. Den övre bilden är fotograferad med en Rolleiflex med Tessar 1:3,5. Oklart vilken filmsort, papper, och kemi som ligger bakom. Det är mjukt helt i tidens anda. Bilden tagen någon gång under kriget. Och för att ytterligare mjuka till det används ett litet filter med ingjutna koncentriska ringar i glaset. Eller hur man nu ska förklara det. Jag har filtret kvar. I ett litet läderetui. Jag tror att det är ett porträtt av en gammal släkting i Dalsland. Det här är bilden rätt ut ur scannern ( Epson V750 pro)
(Som den slarver jag ibland är har alla inskannade bilder, "Bertils bästa", bara försvunnit så där. Pappans bilder, alltså. Så, nu fick  scannern tuffa igång igen.) 

Den här bilden är tagen med en Pentax spotmatic och ett 105 mm Takumar, full öppning. TriX och D76. Den har en annan oskärpa. Tidigt sjuttiotal, kanske 1972? Skärpedjupet är kortare än kort. Ganska tunt negativ. Inte ökar inskanningen, eller i det här fallet avfotograferingen ( D800 Micro-Nikkor 55mm, stativ, led-ljusbord, lite fix med fixerande glasskiva.) upplevelsen av något som skulle kunna kallas skärpa. Jo föresten, lite grundskärpning i CR, sen PS och högpass med klart ljus, så nog blev det lite mer drag i bilden. Ska nog fortsätta och pricka dammkorn, dra på lite, lite mer kontrast också...
Men, oavsett oskärpa, nog är leendet smittande ändå? Tack Maria P.

2018 ska bli oskärpans år!