En stund på biblioteket

Idag är jag i människobyn och passar på att gå till biblioteket för att rösta. Och slås av tanken att biblioteket, demokratins ”tempel” lämpar sig alldeles utmärkt för det. Folkbiblioteken är verkligen jämlikhetens och toleransen nav. Man kan bli högtidlig för mindre.
Efter att tjänat demokratin med min röst slår jag mig ner i en fotölj med ett par kilo Lee Friedlander. Och slås av att mycket av hans bilder som faller in i gatufotografiets härad har en, åtminstone i de tidigare bilderna, nästan kalejdoskopisk känsla. Fragmenterade där bildplanet är nedbrutet till mindre beståndsdelar. Det blir som bilder, händelser i det stora sammanhanget. Ofta förekommer speglar och spegelbilder, ofta TV-skärmar eller andra bilder. Det är mycket kommunikation i bilderna. Saker som samtalar. Och bilder som samtalar.

( En annan sak i sammanhanget är att Friedlanders bilder, och många andra fotografers bilder från den tiden inte går att åstadkomma längre. Det handlar inte om teknik, utan mera den tid som bilderna skildrar. Amerikanska bilder före Martin Luther King, före Rosa Parks, före Malcolm X. Nån som såg ”I´m not your negro”, en mycket bra dokumentär. Fanns på SVTplay tills för några dagar sedan. Det finns många dimensioner i historien.
Fuji xpro1, 23mm lite pyssel i CR.)

Kanske ett vykort

2018. En badplats i Sverige. En av många. Jag får en flash på Elliord Mattsson, fotografen från Spillersboda. Det svartvita vykortets okrönte mästare. Intet gick honom förbi. Allt syntes lika viktigt. Och allt redovisades. Igenkänningen var naturligtvis viktig, poängen med ett vykort är att platsen ska helst gå att identifiera. Elliord är också en mästare i den tråkiga intetsägande bilden. Det neutrala redovisandet. Det är inte tendensiöst, det saknas alltid ett punctum ( poängen uppstår fyrtio år senare). Det är bara ett bildens konstaterande, så här ser det ut.
Elliord var främst verksam på Ostkusten, särskilt Roslagen. ( Finns det ett vägskäl mellan Öregrund och Norrtälje som Elliord inte dokumenterat? Gärna med en Borgward Isabella i bildens periferi.)

( Den här bilden är tagen i Västsverige. Marks kommun. Lite kontrastlös, precis som Elliords bilder också ofta är. Det är den tidens förkärlek för det mjuka. Elliord hade nog kopierat in en sommarhimmel med lätta cumulus och en blekblå himmel. Sånt är alldeles ok på ett vykort.)

Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt. 

Walter Hirsch

I kväll blir det Walter Hirsch, det stora svarta snygga bokverket som gavs ut Arena bokförlag 2012. Inte bara för Londonbilderna utan den här gången mest för reklambilderna för Dobberjeans. Och så klart för den ikoniska bilden till Roy Anderssons ”En Kärlekshistoria”.

Jag som säkert många andra, har ett lite kluvet förhållande till den kommersiella bilden, framför allt annonsbilden, reklambilden. Anders Wester på Arbmans gav uppdraget, jag känner inte historien runt det, men det resulterade i en portfölj mycket intelligenta reklambilder. Bilder som kommunicerade på ett tydligt sätt. Det är ESP (emotional selling proposition), ja, kommers men på mottagarens villkor. Ett samtal. Där sändaren de facto uppfattar mottagaren som en jämställd. Där samtalet är vågrätt. Sånt gillar jag.

Sen kommer jag att titta länge på bilden av Vilgot Sjöman från filmen ”Ni ljuger”. Vilken blick, vilken underdog! Och Bilden till en kärlekshistoria. En ikon.

Och en grymt snygg form av Jonas Westman. DIN Schrift och Garamond.

Det är kul med böcker.

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.