TToskärpa

Som sagt, jag grävde ner mig i tidigt sextiotal, färgbilder och publicerade färgbilder framför allt. I gamla nummer av LIFE kan  jag få mitt lystmäte av den varan. Och nu snackar vi  oskärpa. Men nu är det inte alldeles säkert att oskärpan i nedanstående bild beror på fotografernas preferens för oskärpa eller ofullkomlighet, sannolikt är det plåtat med god utrustning och i de flesta fall gissningsvis med Kodachrome eller Ektachrome. Så oskärpa beroende på film eller utrustning är inte det troliga. Bara för att ge sken av en viss seriositet får en färgsticka hänga med i bilden. Så att ni ser att det är på allvar.

Om jag inte är helt felunderrättad trycktes LIFE i rulloffset från sextiotalet och framåt. Det innebar en helt annan färgåtergivning än tidigare rotogravyr och andra tekniker. Framför allt billigare, vilket gjorde att det utan allt för stora kostnader gick att trycka en tidskrift med ovanligt många uppslag i färg. (Att räkna ut utskjutningen av tryckplåtar  är för övrigt en sällsynt delikat uppgift om man inte kör fyrfärg genomgående.) Men. Nu ska man ha i åtanke och minne att de här hände sig för femtio sextio år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Bättre papper, vilka i sin tur medgett fina raster och därovan som grädden på moset en digital bildteknik. Som efter de trevande begynnelseåren swishade förbi den analoga suveräniteten. Och där är vi nu.
Vilket får mig osökt att återkoppla till den tidigare bloggen, om att bli inspirerad av ölfyllda vattenhål. Nämligen  annonskampanjen för TT. Det är mellanölets förlovade tid. Och den här bilden har alla sextioplussare sannolikt en relation till, Alf Mork Art Director och fotografen Francois Gillet. Arbmans. Det här är reklamhistoria. Och om du nu frågar mig om reklam så svarar jag reptilsnabbt; kapitalismens krona på verket. Men. Det finns i några få tillfällen en reklam som är horisontell, med det vill jag säga att den kommunicerar på lika villkor med mottagaren. Den medger en kommunikations återkoppling på ett rimligt och vad man skulle kunna benämna ett schysst sätt. ( Jaja,  Prippens fick sälja en hel del pilsner ändå.)
Nåväl,  nu ska det inte handla om reklamhistoria eller mediakommunikation, utan om korn. För i den här reklambilden, som låg över uppslag i olika  magasin ( det hände nog att den låg över uppslag i tabloid också)  har ju ett alldeles överdrivet korn. Varför?
För det första, den här bilden hade varit omöjlig idag, i en tid som i alla sammanhang premierar tokskärpa. För det andra,  i den tiden, lägg märke till att det är hon som sippar pilsner vilket då är anmärkningsvärt och i någon mån framsynt.  För det tredje, det är inte bara korn, det är dessutom oskarpt också. Tänkte inte inte Alf Mork och Francois Gillet på det? Jo. Det gjorde de. Väldigt mycket. Men,  det finns väldigt mycket, eller ska vi säga fanns, associationer till värme, mjukhet, nån slags trygg atmosfär i det här lite brunmurriga. Brunt är det sena sextiotalet och sjuttiotalets grundfärg. Ett decenniets alldeles egen  imprimitur.

Och som den bildanalytiker jag gärna vill framstå som, vilket privat kontext rullar den här bilden in i? Jag ser det ganska tydligt. En ynglings väg mot ett aningens vuxnare liv korsas, just då, i en slags ögonblicklighet av bilder som sannolikt träffar väldigt rätt in i vuxenblivandets scenografi. På nåt sätt. Gulbrunt och varmt. Violett som passionens färg.

( I den här har jag gjort mig skyldig till två upphovsrrättsliga övertramp. Hoppas jag är förlåten. Jag lät mig inspireras av Saul  Leiter och korniga färgbilder när jag hängde över en pilsner en sen lördags eftermiddag härförleden.)

Man hittar en del favoriter även om det på den tiden inte är gatufoto

Häromdagen plockade jag fram en bok med Saul Leiters bilder ur bokhyllan.  En av de här nittonhundratalets fotografer som lite oförskyllt anses som gatufotograf. För det är svårt att vara nåt som inte är uppfunnet, om man så får tycka. Samma gäller väl även Robert Doisneau, en annan av mina favoriter som också har något gemensamt med Leiter. Där Doisneau vandrar i den tidens parisiska förorter, kanske från Gentilly och bortåt Joinville-le-Pont, där vandrar Saul Leiter omkring på södra Manhattan, Lower East side eller Greenwich Village. Båda är milt sagt stationära . Båda fotograferar människor eller mänskligt. Båda har satt fotavtryck i den kommersiella fotografin. Doisneau som fotograf för biltillverkaren Renault, Leiter som modefotograf för Harper´s Bazaar (för övrigt världens äldsta modemagasin grundad redan 1867). (Värt att påpeka att Saul Leiter dessutom var en mycket bra målare.)

Saul Leiter arbetar ofta med oskärpan som berättarkomponent och det är verkligen olika former av oskärpa. Man förstår också ganska snabbt att valet av oskärpa inte är en slump utan ett genomtänkt val. 
Leiter används ofta som ett argument för användning av färg i den här genren som "uppfanns" i början på nittonhundranittiotalet, Street photography. Gatufotografi fanns nu redan tidigare i begreppsvärlden, bilder fotograferade i stadsmiljö, men då  mera som ett slags fack där man kunde sortera in vissa bilder som motivmässigt passade in. Och vi ska då definitivt inte tala om begreppet gatufotografer, det som på fyrtio och femtiotalen användes för att beskriva en grupp fotografer, ofta av klanderfull vandel, vilka förtjänade sitt levebröd på att fotografera människor i storstäder för senare utlovad leverans av kopior. Allt mot handskrivet kvitto, adress postbox...

Att färgfotot börjar dyka upp som ett alternativ till svartvitt beror till stor del på att det uppstår en möjlighet att få avsättning för färgbilder i det att trycktekniken gör ett tydligt kvalitativt och tekniskt språng under framför allt sextiotalet. Det blir nu väsentligt billigare, och enklare, att trycka fyrfärg än tidigare. Och i det sammanhanget finns det dessutom viss fog för påståendet att färgfotot erövrar först den privata amatörfotografin, alltså foto som inte avses att publiceras, och först därefter trycksaksvärlden. Reproduktionstekniken styrde med andra ord faktiskt en hel del över bildflödet, ett faktum som ofta förbises men som man bör ha i åtanke när man till exempel diskuterar gatufoto-genrens interna gnabb om färg eller svartvitt. Man ska inte glömma bort publiceringens makt och påverkan över bildflödet.

forts. följer nog. Tror jag.

Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)