En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.

Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.

Gatufoto. Att läsa bilder med consensus påslaget.

Snubblade in på Youtube och fastnade i en liten sak av Ted Forbes, en amerikansk fotopedagog skulle man nog kunna säga. Han gör en hel del riktiga "low budget"-publikationer. Pratar framför kamera i sju minuter. Visar lite bilder på Pinterest. Sen är det slut. Inte alltid. Ibland är det mycket mer bilder. Och som pedagog väjer han såklart inte för något fotografiskt ämne.

I ett avsnitt behandlar Ted Forbes fotografen Fred Herzog, en av många så kallade gatufotografer som fortfarande i någon mån är verksam. (Han har nog dessutom passerat den "magiska gränsen" och faktiskt blivit "Street photographer".) Det är mycket skyltar, en hel del ryggar och väldigt mycket anonym anglo-amerikansk, närmare bestämt kanadensisk urban miljö. Den typ av motiv som man gärna associerar med just gatufoto. Och det är i huvudsak färgbilder.

Men det som väcker mitt intresse, inte så mycket till Fred Herzog som till Ted Forbes är att han refererar till, och drar en del paralleller till Edward Hopper, nittonhundratalskonstnären, han med Nighthawks, den som Thunbjörk gjorde en så förnämlig pastisch på. Och han refererar också till Norman Rockwell, den konstnär och illustratör som säkert bidragit en hel del till bilden av amerikansk medelklass och amerikanska värderingar. Och det slår mig också hur olika  ett amerikanskt  consensus rimligen är jämfört med ett svenskt, skandinaviskt.  Till samma bilder. Hur bilderna färgas in av olika erfarenheter. Amerikanen ser hembygd. Vi ser ett en viss kittlande exotism.

Och skulle man jämföra Hopper och Rockwell med svenska lika folkkära konstnärer, ja var hamnar man då? För vi har knappast några nittonhundratals konstnärer i Sverige som sysslar med urbana motiv i en realistisk figurativ anda. Det närmaste skulle kunna  vara Carl Larson men då är vi inne i en annan tid och miljö, nationalromantikens estetik. Men antagligen lika folkkär.

Nu skulle väl jag ha haft lite bilder från raksalonger, lite stora femtiotaliga neonskyltar, kanske en och annan Chevrolet Impala i motljus och lite annat ur det amerikanska fotoattributförrådet. Lite mer av något som går att läsa in som en amerikansk storstadsångest. Men det har jag inte nu när botten börjar synas i mappen Manhattan och dess omgifvningar. Och inga tåg kan man ta från Europa till NY heller.