Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.

Lovisa en dag för sent.

Den 25:e augusti ska Lovisastormen infalla. I år var hon en dag sen, men brallade på rätt ordentligt ändå. Dessbättre inte rak ostlig utan lite mer upp åt nordost. Vilket ger lite, lite lugnare vid flytbryggan. Men ändå, granne med dramatiken. Att gå ut på flytbryggan är en upplevelse värdig en rejäl åkattraktion på något större nöjesfält. Här dock förenat med hög risk för kroppsskada och ofrivilligt bad. Det är inte bara gunga. Bryggan rör sig som en ål och är hal som en.

Det ser kanske inte så mycket ut för världen, men 18 m/s driver upp en kort och intensiv sjö. Och ett ihållande regn från sidan.

Nåt dopp idag är inte att räkna med.

(Det får bli färg idag, fast tillvaron är rätt grå. Fuji. Xpro2 18 / 2.0. Nån fotograf har sagt att vågor och storm ska helst fotograferas med ett kort teleobjektiv. Till skillnad från gängse landskapsmetodik. Det ligger något i det.)

Ångfartyget Blidösund. Utfärd med.

Blidösund anlöper Sandvikens brygga. Den enda kvarvarande ångbåtsbryggan på Blidös östra sida. Renoverad och underhållen av entusiastiska sommarboenden i nämnda vik.

S/S Blidösund är ett kärt flytetyg för många i Stockholms norra skärgård. Om somrarna arrangeras olika turer ut i ytterskärgården. det låter sig göras av två skäl. 1. EU har mildrat klassifieringsreglerna för utomskärs trafik. 2. Kapten Göran Sjödin. Kapten Sjödins rekognoseringsturer bland grynnor och andra försåt är gjorda med millimeterprecision. Och det finns allltid ett litet hack i nån strandklippa att sticka in stäven på en 110 år gammal koleldad skönhet.

Kapten Sjödin. Notera ratt och maskintelegraf.

  Såna här turer inbjuder till mycket fotograferande och andelen ”riktiga” kameror är förvånansvärt hög. Den här turen skulle gå till Bonden på Stora Nassa, men vädret, SSV kuling satte käppar i hjulet för det. Nog för att fartyg och besättning klarar det galant, men då passagerarlistan har en tämligen hög medelålder och alla sannolikt inte utrustade med sjöben (käppar, en och annan krycka här och där) ändrades rutten. Nå, det blev en lävik på Roskär utanför Möja och en ny klippa på Hallonstenarna norr om Husarö, som vi inte besökt. Den lades omedelbart in i listan över tillgängliga badtursutflyktsmål. 
  Det är trevligt att färdas med ångbåt. Tyst, behagliga tio-tolv knop, mycket mahogny och ångbåtsbiffsdoft från matsalen. (Ångbåtsbiff serveras med  mycket mjukstekt lök. Biffen ska enligt tradition stekas på en kolskyffel i ångmaskinens panna. En av de få gånger jag frångår mitt löfte att inte äta nötkött.)

Snygg oljekanna i maskinrummet.

Passagerare myllrar i land på Roskär. ( Den här bilden inbjöd till nån slags svartvit vykortskänsla.)

Ett och annat spontant fotografisamtal och jämförelse av apparatur.

Ganska blött på fördäck. Några droppar letade sig in via spygatt till salongen till en del resandes oro.

Fuji Xpro2. Lättjefull  redigering i Snapseed och soffan.

Om skaparglädje

Brukets målarskola på Blidö i Stocholms norra skärgård  drivs av konstnären Mats Åkerman. En vecka under sommaren fylls skolan av vetgiriga, intresserade målarämnen. Här snackar vi entusiasm. Och, naturligtvis en avslutande utställning. Tradition. Målarskolan har varit i gång över trettio år. I år blev temat porträtt, självporträtt. Det är i såna här miljöer som amatörer, de som älskar, trivs.Visste du förresten att ett av Englands äldsta sällskap är The Society of Dilettanti grundad redan 1734. Ett sällskap av ”noble men and scholars” som gjorde sina europeiska bildningsresor till Italien och Grekland. Sällskapet finns fortfarande och är en rätt betydelsefull donator och aktör i det engelska kulturlivet. Det om dilettanter och amatörer. Men skaparglädjen är omisskännlig varhelst den uppenbaras.

Lars Erik Enberg kör en liveshow framför staffliet. I korrekt klädsel. 
I sammanhanget är det viktigt att veta och förstå att amatör inte är en kvalitativ värdering. Det finns många amatörer som klår de professionella i många sammanhang. Inte minst inom fotografi. Vad och varför det är så är en källa till nya (nygamla)  diskussioner,
Huvudsaken är väl ändå att det skapas. Med entusiasm.

Andmat och lite grann om efterbehandling och murrighet.

Jag passade på att fotografera lite växter under senaste besöket ute på kobbarna. Andmat är ju som bekant en väldigt liten sak men tillsammans kan den täcka stora vattenspeglar. Här är det en liten vattensamling som dessutom inte alls är täckt. Det har diskuterats om den är ätlig men jag tänker inte prova. Det finns grönsaker som är säkrare och mer lättillgängliga.
   Den här bilden är tagen med Fuji Xpro2 och ett 23/1.4. Av ren lättja redigerar jag ibland bilderna i snapseed direkt på Paddan. Det är praktiskt och  ganska bekvämt. Men resultaten är sällan på topp. Om det beror på mjukvarans tillkortakommanden eller att en Ipads skärm inte lämpar sig för bildredigering vet jag inte men jag har en känsla av att en Ipad, och för all del hela kedjan av smartphones, plattor med mera arbetar med en slags glädjekalkyl. De visar bilden bättre än den är, om uttrycket tillåts. Det bekräftar ofta min tanke om att bilder och tekniska lösningar är slutna världar. Om jag tittar på den här bilden i PCmiljö med en hyfsat väl kalibrerad skärm ser jag en ”annan” bild. Kontrast och färgmättnad  är annorlunda. Histogrammet visar helt andra värden. En snygg bild i paddvärlden är inte alls lika snygg i min dedikerade bildredigeringsdator. 
  Björn Björnsson skrev ett intressant inlägg på FS härom veckan om natur och fågelfotografiets tendens att bli mer murrigt och dovt i tonerna.  Och det verkar alltså som om ”murrigheten” observeras i fler genrer. En förkärlek för detta hittar man ofta i porträtt i pressen, särskilt DN tycker jag. Och synnerligen i porträtt (lördagar, söndagar.) Och frågan dyker som vanligt upp. Om det är nu är något som syns i bilden så bör det betraktas som en berättarkomponent. Och vad berättar i så fall murrighet?
  Tål att tänka på.