Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

En liten pryttels långa väg

Beställer en liten pryttel på nätet, en bra-att-ha-grej i fotosegmentet. En adapter mellan Nikonobjektiv och Fuji-x. Den 29 november behandlas min beställning och infinner sig dagen efter i Shenzhen, Kina. Ett par dagar senare dyker den upp i Hong Kong för att någon dag eller två ta flyget och arton timmar senare hamna i Maastricht i Nederländerna för vidare befordran till Amsterdam där en del tullformaliteter klaras av. Sen blir det att åka lastbil till Halmstad. Ytterligare en lastbil till Norsborg. Och sen, inte helt klarlagt vilken väg, ligger den utanför dörren på morgonen. Allt kan följas på nätet.

Och då tänker jag på den här, en lastplan från S/S Baltic. Det är tjugotal och styckegods till hamnar i Sydafrika, Indien och Australien. Handritat, handskrivet, färglagt av min morfar, då förste styrman. Tittar man noga hittar man förutom papper och träfiberskivor ett kolli revolvrar, fyra tunnor torskleverolja, fem pianon (stuvade i däckshuset) och en hel del andra mer eller mindre oundgängliga förnödenheter, däribland ett parti cherry brandy i aktern.

Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)

Bra bilder? Ja gärna!

Men då behövs väl en ny kamera, ett nytt objektiv eller nån annan viktig oundgänglig pryttel. Och i den digitala världen som inte på något sätt underlättar kompabilitet uppstår då dessa situationer av fruktlöst letande efter just den lilla pluginen eller mojängen som löser just det nu lilla uppkomna problemet. Nä, tacka vet jag Tri-x och D76.
 Jag testar ett nyinköpt kamerahus. Och det är lätt att bli förälskad. Om det nu inte vore för att hela den inarbetade arbetsgången, den kreativa kedjan nu bröts på ett brutalt sätt. Jag som alltid arbetat med Bridge-Camera raw- kanske lite Photoshop. Om det behövts. För här och nu blir jag varse att Camera raw inte stödjer den nyköpta kameran. Jag stoppade en gång i tiden vid CS6 och tänkte att där får det vara. Och det skulle det kunna om det inte vore för det här med raw-filerna. Det finns förstås andra programvaror också... jag vill nu inte börja prenumerera på Lightroom eller någon annan av Adobes lösningar.
Jag minns när vi som arbetade med layout och grafisk form körde QuarkXpress. Det var ett jättestort och marknadsledande layout och sidbrytningsprogram och i många stycken också bäst. Men företagets kundsupport och kundbemötande var erkänt ignorant, snorkigt, gnidet, finns det fler ord som uttrycker just det otrevliga? Och där kom Adobe med sitt InDesign. Ett outvecklat program med buggar upp till knäna. Och ett program som sakta men säkert utvecklades och till slut blev riktigt bra. Och marknadsledande. Och där är det nu. Lite snorkigt, uppenbart gnidigt. Inte så jätteväldigt mycket kundbemötande. Jojo...

Det är möjligt att jag kommer att kunna få upp en hygglig arbetshastighet i nya program som Darktable eller nåt liknande. Därtill är jag kanske nödd och tvungen. Men jag kommer sannolikt att använda två arbetsgångar parallellt. Men bara detta att spilla en massa tid på teknikaliteter. I stället för att använda tiden till kreativt arbete. Tröttsamt.

(Bilden ovan har inte ett dyft med texten att göra. Varken motiv, kameramodell eller nåt annat. Dessutom oskarpt. Fast jag gillar oskärpa.)