Gamla båtar. Del 1

Förutom den näst intill obligatoriska ekan med en rullgardin som råsegel så är det här nog den första riktiga segelbåt jag seglade. Inte mycket men tillräckligt för att ympa in en kärlek till båtar, skärgård och segling. En Östhammarsjolle. 10 kvm segelyta, klinkad och med centerbord. Egentligen var det min brors båt men ibland, allt oftare låg den origgad och lite bortglömd i viken. Det är brorsan som hänger över relingen. Länspumpning och ösning av båtar hörde till sommarens dagsrutiner. Bilden, angripen av tidens tänder är en kontaktkopia. Negativet är 4x4 cm så bilden borde vara tagen med min av kära moster nyfådda Rolleiflex 4x4 Baby Grey. Något negativ har jag inte hittat.

Efter att seglat runt med kompisar och hyrda båtar ett antal år, och lärt mig en del om seglingens mysterier blev det dags för en egen köl. En stjärnbåt. En ungdomsbåt som det hette, ritad av Janne Jacobsson 1913. 15 kvm segelyta, 200kg i kölen, en båt bäst passad för två. Ensam seglades hon ofta bäst med ett ett par varv inrullat i storen åtminstone när det brallade i lite extra. Med den här stjärnan seglade jag runt ett par somrar i Stockholms skärgård, från Öregrund i norr till Utö i söder, och naturligtvis delar av Mälaren. Det primitiva båtlivet. Luftmadrass och en sån där grön bomullssovsäck om ni mins dem. Ett trangiakök och bekvämligheten var komplett. 
Bilden är tagen med en  Pentax Spotmatic och Kodachrome 64. Inte världen skarpaste bild men med tanke på att just den här rullen var kraftigt underexponerad så, ja man ser ju vad det föreställer i alla fall.

Någr år senare kom det att bli den här lilla saken . En till segelbåt ombyggd Rååkoster. Hon var rätt snygg men läckte ständigt. Spikade ekskrov har en tendens till det. Där nånstans började en lång relation til tätningsmedlet Ettan "tätar allt-överallt". En sällsynt klibbig, men ska ändå sägas, effektiv gucka. Har en burk kvar i boden om nån är intresserad. Hon seglade antagligen bättre än vad jag trodde. Men efter sommaren 1977 som i Stockholms skärgård  utmärkte sig som sällsynt kall, regnig, blåsig, åskrik ville jag nog ha något bekvämare, större, mer segelbåt helt enkelt. En detalj i den här tiden är att seglade man träbåt gjorde man det ofta för att man inte hade råd med en plastbåt. Nu seglas träbåtar mer av entusiaster. Kodachrome 64 och en Nikon F var det som gällde på den tiden. Här tänker jag ofta tanken som ofta framförs, när det skulle fotograferas  privat dokumenterande bilder var det nästan alltid färg som gällde. Och gärna diapositiv. Annars var det nästan alltid Tri-X innanför slutaren. Och D-76 därefter (!).

Nästa båtblogg: Lite större båtar, lite längre färder.

Om gamla båtar

Båtar, skärgård och allt vad därtill hör är en pålitlig källa att ösa ur för fotografen. Strindberg hade kameran med på Kymmendö och Zorn var en flitig fotograf med sittbrunnen i yachten Mejt som trygg bas. Och visst fotades det livligt bland båtfolk. Vi är ju benägna att skildra det positiva, semester, ledighet och äventyr.
En särskild genre inom skärgårdsfotografi är de fotograferade seglingsbeskrivningarna, och dessutom en alldeles särskild litteraturform alltid åtföljda av mer eller mindre lättförståeliga teckningar eller andra avbildningar. Ungefär så här, ”Väl passerat styrbordspricken SO om Högsös södra udde tas kursen mot Blåkobben som nu syns tydligt om babord, Utan att kära Gnutteskärs södra udde som rymmer en farlig grynna vilken dessutom  ligger längre ut än vad kortet anger kan nu tas en enslinje med”...och så vidare. Texten åtföljs gärna av en eller annan så kallad förtoning oftast tecknad men då och då fotograferad, inte sällan en hyfsat under eller överexponerad bild ofta med en charmig oskärpa som antyder en stående fotograf på fördäck till en lätt gungande skärgårdskryssare. Dessutom reproducerad i dåtidens seglartidningar och allt vad den tidens reproteknik innebar. Det blev liksom lite diffust och ungefärligt över det hela. Skärgårdseglingsprosa med andra ord.

Fotograferad seglingsbeskrivning. Tidskriften Till Rors, tidigt fyrtiotal.

Mästarna i den här genren är naturligtvis Svenska Kryssarklubbens nestor Åke Améen och Åke Janhem där Janhem kanske odlat en mer poetisk ådra, än Améens mera kärva uttryckssätt. (Mitt Améenfavoritcitat är ” ...så uppfylld av grynnor och andra försåt att den obekante intet har där att skaffa.”)

Exempel på typisk tecknad förtoning. Åke Janhem-Arholma Landsort.

Men för att riktigt avnjuta en seglingsbeskrivning bör man ha en båt, gärna med segel. Och nu tänker vi oss tider utan GPS och andra moderniteter. Navigation sker med andra mer handfasta metoder. 19-gradersmetoden, spottlogg och död räkning inte att förglömma.

Nu har det emellertid dykt upp nya uppgifter om mina gamla båtar som måste kontrolleras. Så om båtarna får jag återkomma. En bild på en liten koster kan jag ändå publicera,

Om att ta det lite lugnare.

Så det handlar kanske om hur man får den digitala bilden att gå ner i tempo. Att fotografera digitalt med samma förberedelseprocess som i den analoga tiden. Detta skrivet efter att ha läst en fototidningsartikel om bildstil. 
”Med en del kameror kan man välja olika bildstilar. Man spar en massa tid tack vare smarta förinställningar. Du kan välja den bildstil som passar bäst för just det motivet, och det direkt i kameran”. Nåt åt det hållet. Då blir jag liksom lite  trött. Jag som alltid trott att bildstil är något man tillägnat sig genom idogt arbete och kreativ eftertänksamhet. Långsamt reflekterande och en kreativ process. Inget man snyter fram med en knapptryckning. Men ack så fel jag haft.  Uppenbarligen. Eller handlar det om att återerövra fotografiet och bildskapandet från massbilden, den triviala bilden, de sociala mediernas bildsyn. Att återvända till ett fotografi som ärligt utan  sneglingar på snabba gillanden gestaltar tanken, intentionen.

Var och en får väl göra som den vill, jag tänker fortsätta att hitta en slags bildstil som jag kan tro på och känna som min egen. Det är nog en bit kvar dit. Men trägen vinner som man säger.

( Idag i skogen bakom huset. Några hektar blandskog, just nu källan till förrådet av torkade trattkantareller. Kan man fotografera rödsvingel i motljus med lätt pressad Tri-X. Och en ram runt. Naturligtvis bara på låtsas. Lite pyssel med Silver Efex.)

Survival of the fittest

Två som har hittat ett litet tomrum i väven. Då passar man på. Evolutionen tillåter ju inte tomrum i livets väv.
Dagens utflykt i närområdet och inventering av trattkantarellbeståndet. Två, tre dagar till så sätter skörden igång är tanken som bekräftas.

Ner vid bryggan konstateras att havsvattenståndet är rätt normalt, det ligger med andra ord ganska nära medelvattenståndet, det vattenstånd som sakteliga stiger men kompenseras av landhöjningen som här vid gränsen mellan Norra Östersjön och Ålands hav är 0,534 cm per år. Skulle man kunna tro. Inte mycket kan tyckas men i långgrunda vikar ger det en synlig effekt. Och i vissa sund och flader där jag för fyrtio femtio år sedan rodde eller paddlade kanot går man nu torrskodd. Det beror rätt mycket på sedimentering och invassning också. Bladvassen gynnas ju av ökad kvävehalt i vattnet. Det kväve som helst skulle stanna i land.
Så det blir att gå hem och läsa lite snabbfakta på SMHI:s hemsida om havsvattenstånd. Intressant läsning. Man inser snabbt att medelvattenstånd är något som är rätt sällan. Och att medelvatten dessutom ändras, så som allt som är medel gör. Att det är så sällan beror på att vattnet i Östersjön åker fram och tillbaka som i en badbalja (SMHI:s liknelse) Högt i Haparanda, lågt i Ystad. Och vice versa. Jag står däremot ganska nära noden för svängningskurvan vilket är tur för mig men mindre tur för Ystad. Eller Haparanda. Det här får konsekvenser både på global, nationell och synnerligen lokal nivå. Hur hanterar man olika uppfattningar om ett lokalt dike till exempel? Och jag kommer i håg de där föreläsningarna vi hade på min skola under naturvetarveckorna om havsvatten och att vattenytan både globalt som lokalt är synnerligen relativ. Vatten är elastiskt, mer än man tror. Många äro de som missförstått detta. En ögonöppnare för både mig och en flock naturvetarelever.
Och hur bildsätter man sånt här? Öppen eller sluten bild? Fönster eller spegel?

Skärgårdstillvaro

210908
En sån där arbetsdag. Mulet och ett svagt duggregnstänk mot kinden. Vi rullar ihop filtarna och badmadrasserna. Stänger till utifrån de arbetandes kalender. Vi som inte behöver har en hel del tid kvar. Vårt sommarliv varar mycket längre. Om vi njuter är en annan sak. Men vi är här.
    Skogen gömmer massor av svamp. Torkar och lägger i ladan. Båtar ska väl upp vad det lider. När jag i sinom tid kör båten till Borgö är det höst. Höstens första dag. Men det är inte nu. Det är sen.
    Jag har börjat måla akvarell. Nu igen. Börjar med det varje augusti.  ”Skärgårdsakvareller-ett nödvändigt projekt”. Ett pågående. En kontinuitet. Ganska långt från fotografiet, men ändå med en viss beröringspunkt. Iakttagandet, seendet. Sen om det sker genom en kamera eller ögat, handen, penseln är kanske oviktigt. Bild blir det oavsett.

Och litteraturen. Inte minst stockholmarnas lite komplicerade, sentimentala, vemodiga, melankoliska förhållningssätt till sitt närområde, till sin skärgård. Om det här skulle man kunna skriva en hel del. Men hur skildrar man det fotografiskt? Nåt att bita i.

210909
Vi tog en sensommartur till favoritöarna i Lillskärgården. Den lilla trånga lagunen på södra änden av Viksgrunden. Där har man lä för N och NO. Solen värmer och visst blir det friska dopp. Så mycket fågel syns inte, förutom skrak, en och annan mås och spridda flockar av skarv. Men en sparvhök landar på klippan rätt nära, en rödbena ropflyger förbi. Sädesärlorna börjar samla ihop sig. Om några veckor, en morgon är de borta. Havsörnen lyser med sin frånvaro i dag, men hen ser man mest varje dag annars. Ingen stor sak i det. Och nån fågelfotograf är inte jag. Jag nöjer mig med att se och konstatera.

210910

Jag såg ett inslag på nyheterna idag. Som handlade om fotografi. Se det här (ungefär 13 minuter in.)Bilderna tagna av Petra Björstad fotograf. Ingen skugga faller över henne men jag blir medveten om en ytterligare dimension av bilder, nämligen bildens skönhet. Och att den skönheten är en en omedelbar död för tusentals människor och ett trauma för hundratusentals människor. Men likt förty är bilderna per definition vackra. De har alla de egenskaper som en vacker bild ska ha. Kontrast, utsnitt och komposition. De har därutöver ett kontext som är omöjligt att bortse från. Nine-eleven. 
  Alldeles oavsett, jag anar ett fotografiskt problem här.