Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Är man en alarmist,eller?

Häromdagen råkade jag Onkel Aage. Vi kan kalla honom så. Onkel Aage är släkt men på behörigt avstånd och helt utanför arvsmässiga tvister och liknande. Onkel Aage är en rätt besvärlig typ, en sån där sunt förnuft-farbror så man får hålla tand för tunga när man hamnar i kaffe och avec-perioden av en bättre släktmiddag. Att vi har klart divergerande åsikter om klimat, väder, koldioxid, storlekar, forskningen är inte enig, termodynamikens andra lag, Joules lag och lite annat tankegods, är så klart. Fattas bara annat. Men jag lär ha ett gott hjärta enligt den senaste läkarundersökningen, och anses vara diplomatiskt lagd. Det tyckte i alla fall min kära moster. Så ungefär så här.

Sverige är ett litet land och kan inte göra något åt klimatet. De flesta länder i världen är små. Om man sätter gränsen vid 20 miljoner invånare är 137 länder små länder. Då ingår i och för sig några löjligt små länder som San Marino och några pyttesmå stater i Stilla Havet. ( Fast de kan man nog räkna bort ändå om några decennier...) Om man räknar länder som är mindre än Sverige blir det 100, och då har jag medvetet räknat bort Vatikanstaten.

Klimatet har alltid varierat. Ja. Annars hade vi väl varit kvar i karbontiden...Nja, skämt åsido men här dyker en märklighet upp. Det verkar som om klimatbejakarna ofta vägrar ta in att forskarvärlden har otroliga mängder av mätdata, borrkärnor etc. nog för att skapa den evidens som vetenskapen kräver. Jag skriver klimatbejakare eftersom onkel Aage tydligen gillar rådande klimat. Att all denna evidens finns verkar inte bekymra min onkel särskilt mycket.

Sverige är ett litet land och det spelar ingen roll vad vi gör. Nja, konsumtionsmässigt är vi helt plötsligt 40-50 miljoner ( och alltså ett ganska stort land, som Uganda ungefär, med den skillnaden att Ugandeserna lever lite snålare än vi och har kanske inte fler konsumtionsinvånare än Senegal som bara är 15 miljoner. Vilka i sig kanske inte är fler än 7 miljoner konsumtionsinvånare. 

Och förresten blir de arktiska haven kallare. Jo. Det blir groggen på sommarverandan också, när isen smälter.

Koldioxid är en förutsättning för liv. Ja du onkel Aage, jag sov inte på biologilektionerna. 

 Ett litet axplock från en soffadiskussion. Sen får jag väl vänta på svaret varför det skulle vara sunt förnuft att lita på 2 procent av forskarvärlden och inte 98%. Får kanske tillfälle att återkomma till det. Och till dess får jag väl vara alarmist. Som en av gässen på Roms murar.

Och jag som hade tänkt att skriva ett par rader om det är så att vi använder oss av samma avkodning när vi läser kommersiella bilder som när vi läser bilder i olika sociala medier. Men det får bli en annan gång.

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.

Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.