Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar,  ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
    Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
   Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
   I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.

Det fick bli en mobilbild idag. Av ren slöhet. Men utsnittet och skärpedjupet stämmer ändå.

Poängen med mobiltelefonfoto.

Fredag. Efter morgonbestyren händer det. Kranen till diskbänksblandaren går av. Vad gör man? Ringer rörmokaren, inget svar, lämnar ett meddelande, överväger att åka in till Norrtälje och köpa en ny blandare samtidigt som rösten i bakhuvudet säger ”du skall icke peta med VVS, elektricitet, bilbromsar” och några grejer till. Röris ringer vid lunchtid och ger ett lite granna svävande löfte  att ”om jag hinner tittar jag förbi efter tre annars nästa vecka ”. Och sen kommer just den där grejen ”du kan väl skicka några bilder på kranen”. Och det slår mig hur naturligt vi numer kommunicerar med bilder på ett sätt som knappt ens var möjligt för bara femton år sedan, åtminstone inte i var mans verktygslåda. Så fungerar mobilkameran i min och säkert många andras världar. Och en annan grej, mobilkameran som ersättning för den lilla fickspegeln i damernas handväska. Som dessutom visar en rättvänd bild av anletet. Tekniksprång att reflektera över. (Lägg märke till fotografen i blandarens spegelbild.)
    Bortsett från en del snabbt improviserade och ändrade logistikrutiner i köket blev det också en inställd Stockholmsutflykt (eller heter det inflykt?) så nåt vernissagebesök på Fyra fotografer i Gamla Stan blev det inte. Och en del andra inplanerade grejer. Snopet är bara förnamnet. Det är mycket plan B i livet.
   Annars går våren långsamt fram här ute på ön. Men alfåglarna ligger  ute på fjärden och är inte just alfågelsången Skärgårdsvårens alldeles egna Soundtrack så säg.

Sena januari

Sena januari är flockar av skrak, knipor och alfågel på Svartlögan. Och knasterblått. NNV och kuling i byarna och nån minus. Men ljuset är en månad högre. I morgon blir det svinväder och mer därtill allt eftersom säger de. Storm och  snö på söndag. Sen kallt. Men igår det stod vinden på SV och regn och tempen på 5-6 plus, vid Furusund kom tjockan, så tjockt att till och med vägfärjan gick med mistlur.  Man kan inte anklaga vädergudarna för enformighet i alla fall.

Ju mer värmeenergi i atmosfären, desto mer rörelse och skillnader. Man borde lyssna på vetenskapen, till exempel Klaus Hasselmann och Syukuro Manabe, nobelpristagare  2021. Som Greta och miljontals ungdomar världen över försöker få politiker att förstå. Det finns många Gretor världen över. Tur är väl det.

(Fuji Xpro2 och kitobjektivet 18-55mm. En tanke slog mig att det borde inte vara så svårt att göra en ”tape” eller nån annan markering med bländartalen på bländarringen. En nackdel med objektiv som bara visar bländartalet i sökaren är att det egna minnet ofta är väldigt kort. Nån som har tänkt i samma banor?)

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Gamla båtar del 2

Med större båtar blir det längre färder. Åland, Finland, Gotland Öland, ja Östersjön runt helt enkelt. Så blev det med kustkryssaren Sylva byggd i Arkösund 1939 och ritad av Åke Améen. LÖA 8,20 och depl. 3 ton. 30 kvm i krysstället. Oregon Pine i skrovet och resten mahogny, man snålade inte på virket på den tiden. På den här bilden ligger hon i Korsöfladen i Stockholms norra skärgård efter en våt översegling från Åland sommaren 1979.
Åke Améen är mest känd för sina noggranna seglingsbeskrivningar utgivna av Svenska Kryssarklubben men han ritade ett antal båtar också. Kanothäck var hans signum, på båtarna alltså, och sådana akterskepp har ofta både bra släpp men också bärighet i akterlig sjö. En annan grej med Åkes båtar var runda ventiler och den listiga lösningen med räcken på masten att hålla i sig när man hissade eller gjorde annat vid masten. Dessutom gillade han att ta i lite extra när det gällde materialdimensioner. Sylva ritades till en köpman Haglund i Stockholm och var i dennes ägo in på femtiotalet då hon hamnade på Gotland under ett antal år. Jag och en kompis köpte henne i Saltsjöbaden 1978 och vi seglade henne några år innan jag blev ensamägare. Jag blev uppringd av Åke A på telefon då jag skickat ett fotografi till honom av Sylva. Han minns henne mycket väl och berättade utförligt om varför stäven såg ut som den gjorde. Ett långt och mycket trevligt samtal. En månad senare gick han bort. (Nikon F och Tri-x)

På färgbilden här under, milt sagt dammig och oskarp ser man det eleganta akterskeppet. Vad som inte syns är att skrovet har en tydlig influens av "Cod head and mackerel tail", lite bredare i förskeppet och avsmalnande i aktern. På bilden ser man också att storskotet drar från bomnocken. Det är ingen bra skotpunkt så vi umgicks länge med att flytta in skotpunkten till sittbrunnen så att draget kommer lite längre in på bommen, då får man ett bättre sträck i storseglet. Det blev dock inte av. Det är rätt skrynkligt i storseglet, ett inte helt ovanligt problem med bindrev. (Hon har revad stor på den här bilden, Mälaren bjuder på 15-16 m/s vid fototillfället. Det är kompisen till rors.) Det löste vi ganska snart efter att den här bilden togs. (Nikon F och Kodachrome 64)

Efter tio tolv år blev jag nödsakad att sälja henne. Hon hamnade i goda händer och sköttes om som det anstår en sån här båt. Men, bara för en månad sedan fick jag se en bild på ett socialt forum, en Sylva för fyra år sedan på varv, alltså trettio år senare efter att jag sålt henne, ganska plundrad och gissningsvis på väg mot alla båtvarvs "ruttna rad". Så förmodligen är hon nog sorgligt nog upphuggen vid det här laget.
Och det får mig att fundera runt den viktiga proveniensen. På den tiden jag seglade träbåt var det därför att jag, och andra inte hade råd med annat. Plast var för dyrt. Men nånstans under åttio och nittiotalen, när plastbåten blev legio och fick sin egen begagnatmarknad sjönk priserna dramatiskt på träbåtarna, förutsatt att de inte hade proveniens. Då steg värdet lite grann och det fanns entusiaster som fann, och finner nöje i att rädda de här klenoderna. Intresset utomlands för den svenska fritidsbåtsflottan ökade och många fina båtar har hamnat i Europa, och även USA. Och det är nog bra. De bevaras bättre där. Men en Sylva bygger man inte för under en miljon idag, om man ens får tag i virket. Det är inte utan att man tänker på Leica visavi östtyska spegelreflexer ibland.

Efter ett år utan båt, bortsett från en E-jolle som stillade den värsta seglingshungern blev det en Nordisk Folkbåt som vi hade i femton år. "Träfolkan" är en alldeles särskilt trevlig båt. Styv, trygg, lättskött och seglar bra, åtminstone om hon får lite vind, 7-8 m/s trivs hon bra i med sina 24 kvm i krysstället. Och snygg får man väl säga. Den här är byggd 1960 hos Bröderna Engberg i Dragsmark. Folkan är primitiv att bo i, jovisst, men å andra sidan når man vattenytan med äggkastrullen utan att resa sig från sittbrunnsbänken. Dusch, toalett, rinnande vatten, ståhöjd-nej på alla men man sover gott i en klinkbyggd båt. Det kan både Evert Taube och Sven Barthel intyga, bägge seglade folka flitigt på den tiden det begav sig. På den undre bilden ligger vår folka i par med goda vänners Reimersritade kustkryssare Primrose.
En tanke som dyker upp när jag botaniserar runt bland mina bilder är att de privata dokumentära bilderna väldigt ofta är färg, åtminstone från sjuttiotalet och framåt. Diapositiv till en början, därefter allt oftare färgnegativ. Det är som om det svartvita fotografiet är reserverat för andra ändamål, kanske de bilder som är avsedda att publiceras. Jag tycker mig skönja något sådant. Men också att när färgnegativen börjar dyka upp i bildflödet sker det parallellt med en alltmer tilltagande oordning bland både negativ och kopior. Det där med metadata, eller så enkelt som en liten anteckning på kopians baksida... Men det här gäller de privatdokumenterande bilderna. Känns det igen? Var de kanske ett utslag för något liknande idag, den stora mängden massbilder på sociala medier. Bilder med kort historisk livslängd. Något många av dem nog borde ha. ( Man kan titta på Björn Thundals blogg här på FS som ett gott exempel på vikten av att bevara privatbilder för eftervärlden.)
Hur gick det med folkan då? Ändrade livsvanor och till slut insikten  att livet inte rymmer  en båt av trä längre. Tråkigt nog försvann just min gamla båt några år senare ur folkornas skara, men som någon sagt, man kan inte sörja alla Volvo Amazoner som hamnat på skroten så länge det finns några kvar. Och Nordisk folkbåt är fortfarande en livskraftig klass med gott om båtar i de Skandinaviska länderna, men även Tyskland och USA där det finns en förvånansvärd stor eskader i San Francisco Bay. Folkorna byggs också sedan länge i plast.

(Gissningsvis Kodak Gold och Nikon FG. Bilden borde vara tagen i Ängskärs Skärgård men det är något som inte stämmer med horisonten...apropos anteckningar)