Visit på Fårö del 2

Bakdelar såväl får som andra.

Vi hälsar på goda vänner som ödet så att säga strösslat ut över Gotland och Fårö. Gotland är tacksamt område för en fotograf. Ensamma träd poserar ofta med obruten horisont i fonden.

På en Fåröhed hittar vi en klangsten. Om man slår en sten mot klangstenen kan man om man lägger örat till höra en spröd ton ( Ett Ciss verkar det som.) Den uppmärksamme kan säkert förstå varför, men förklara hur är knepigare.

Och lite svartvitt får det bli. Här i en snapseed-manipulation. Och helt oförhappandes en association. Är du på Fårö bör du inte missa ett besök på Bergmancentret. En välgjord, stram och intressant utställning om en viktig regissör. De som tvivlar över Bergman kan ju alltid fråga Kurosawa, Ang Lee, Tarantino och en del andra.

Bilar ska helst vara vita. Ljugarn på Gotlands ostkust är ett annat trevligt vattenhål. Här kinesar vi hos goda vänner och det blir sena samtal om ditten och datten. Som politikens högersväng där det råder samsyn. Ljugarn ska helst upplevas off season som det heter. Lägg särskilt märke till den lutande horisonten. Bild direkt ur kameran, utan korrigering för fotografens synfel.

Visit på Fårö.

En vandring på Norsholmen Fårö kräver lite tungan rätt i mun då naturresevatbestämmelserna är tydligt bestämda om var och på vilka vägar man får vistas under fågelskyddstiden. Men här ser man både den ena och den andra. Storspov, rödbena, kärrsnäppa eller är det kanske nån annan snäppa. Snäppor är inte min paradgren om man säger. Och strandpipare ses också. De har lite grann av strandkrabbors sätt att liksom rinna över sanden.. Naturligtvis strandskatan och vipan. Gäss finns i myckenhet, både grå och vitkindade. Stenskvätta och siktades inte en ortolansparv i buskarna också. Det råder en mjuk fuktig ostlig vind över allt ihopa. Och ett ständigt brus av hav. Det är på alla sätt en behaglig vistelse. Kanske mer med kikaren än med kameran. För de som läser texten vet precis hur fåglarna ser ut. Behövs ingen bild på det.

Norra Europas mest fotograferade fiskeläge, Helgomannen. Här kan jag se iphonens tillkortakommande vad gäller bildkvalitet. Här ser jag också en bild i kategorien ”been there”. Massbild, jag har flera, tagna vid olika tillfällen, den ena mer vykortslik än den andra men det är å andra sidan syftet med massbilder. Det bilden inte förmår att skildra är den surfräna doften av ruttnande sjögräs, en kombination av långvarig värme och ett övergött Östersjön. Övergödningen kan vi inte svära oss fria från och värmen är kanske för många en lite oväntad konsekvens av klimatförändringen.

Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Om makro och den närvarande oskärpan.

Allt som syns i en bild bör betraktas som en berättarkomponent. Avsiktlig eller oavsiktlig. Men syns den så syns den. Så även oskärpa. Och då kan man fråga sig vad oskärpa egentligen berättar. Eller hur oskärpa har utnyttjats i bildhistorien. På olika sätt och i olika syften. Och frågan om olika sorters oskärpa.

Årets första luktärt fick inspirera till några bilder och en fundering runt oskärpa. I måleriet lägger man gärna en slags oskärpa ut i kanterna av bildytan, detta naturligtvis för att fokusera bilden, och blicken på det centrala och sannolikt viktiga bildinnehållet. Det här är något som impressionisterna drar i väg ganska långt men det sättet att måla dyker upp då och då i konsthistorien allt sedan renässansen. Men en typ av oskärpa som är ny genom fotografiet är oskärpan i djupledd. Det korta skärpedjupet. Som naturligtvis kan efterlikna ögats ständiga skärpekorrigeringar. Sekundsnabbt med samma tempo som de blixtsnabba saccadiska ögonrörelserna. Med den skillnaden att fotografiet fryser ett ögonblick, ett tillfälle i ögats fokusering. Det här med kort skärpedjup var för övrigt vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt i det tidigare fotografiet. För att skapa en konstnärlig oskärpa fick fotografen ta till andra metoder i efterbehandlingen. Men det är en annan historia att återkomma till. Vad händer om något betydelsebärande i bilden, i det här fallet luktärtsblomman hamnar i en lite diffus oskärpa. Och här kan det bli intressant eftersom dagens fotograf i gemen eftersträvar skärpa över hela bildytan, för så har den fotografiska industrin  sagt. Men i den här bilden hamnar betydelsebärande bildelement i lätt oskärpa och hur ska man då tolka det. Förutsatt att man har lite vidare perspektiv än att bara med fotoentusiastens tvärsäkra tanke konstatera att skärpan sitter fel.

En oskärpa, om än aldrig så subtil kan uppfattas som en ett undflyende, en bildens och berättelsens osäkerhet. En poetisk dissonans kanske. Något som kanske, möjligen fäster blicken på något som behöver tolkas. En oskärpa som triggar ögat att försöka se bättre. Precis som när den skumögde anstränger synen för att överbrygga grå starr, smutsiga glasögon eller någon annan defekt.

Eller så får dagens lilla laboration avslutas med ett vanitasmotiv. I det här fallet gestaltat med luktärt och några döda bin. En holländsk sextonhundratalsmålare hade inte gjort det bättre. Får man vara lite nöjd, oskärpa till trots.

Om två experiment varje fotograf någon gång bör göra

Att 50 mm full frame skulle motsvara ögats ”brännvidd” är en odlad myt. Lite oklart varför. Det är nu ganska enkelt att undersöka varför det inte är så. Enklast görs laborationen med ett zoomobjektiv, men har man bara fasta så går det bra det också. Eftersom vi får anta att du har två ögon så går det enkelt. Har du av en eller annan anledning bara ett tar det lite längre tid och kräver lite mer minneskapacitet. Men det går det också.¹ 
   Sikta mot ett motiv och titta växelvis med det ena ögat i sökaren och det andra utanför kameran. Zooma långsamt in och när du uppfattar att utsnittet i det kameralösa ögat motsvarar det ögat som är i kamerans sökare har du hittat ögats brännvidd. Kontrollera på objektivets brännviddsskala. Förvånad? 

   Nu finns det en invändning mot detta. Eftersom ögat inte är en kamera i vanlig bemärkelse, ögat ser och tolkar verkligheten på ett helt annat och mer sofistikerat sätt, både i skärpa, färgseende och ögats förmåga att scanna av verkligheten, de så kallade saccadiska ögonrörelserna.  Ögat har två sätt att se. Med hjälp av tappar eller stavar, ögats och näthinnans ljuskänsliga receptorer (citat: Stavar och tappar är sinnesceller som fungerar som receptorer för ljus och färg. Stavarna är mest ljuskänsliga och används i mörker, men kan inte skilja på olika färger. Tapparna är mest färgkänsliga och används när ljuset är bra. Stavarna ligger i näthinnans yttre kanter, medan tapparna finns i gula fläcken). Det här innebär också att den information som ögat levererar till hjärnan värderas olika. Stavarnas information kommer att ge dig information om var i rummet du befinner dig medans tapparnas information ger information om vad du för just detta tillfälle ser. Hur evolutionen ”tänkte” här är en intressant fråga. För vi tittar naturligtvis inte på en punkt bara. Ögat söker av verkligheten, scannar av den, de saccadiska ögonrörelserna. Något man studerat inom så vitt skilda områden som trafikforskning såväl  som reklamforskning. Hur ögat läser av verkligheten, och hur ögat läser av komplexa bilder. Och av den informationen, skapar hjärnan en bild som skulle kunna motsvara ett utsnitt på 50mm FF? Det ser ofta ut så, men ett utsnitt motsvarande 35 mm eller ändå mindre kan, beroende på motiv och bildens komplexitet också uppfattas som ett ögats brännvidd.  Det varierar förmodligen dessutom mellan olika personer.  

Ett annat experiment som är lätt att göra är att undersöka var gränsen mellan tapparnas och stavarna går. Det är naturligtvis en glidande övergång men experimentet visar på att det hjärnan och korttidsminnet spelar en viss roll i vårt seende. Du kan göra den här övningen sittande. Titta på ett föremål med tydlig färg och kontrast. Vrid huvudet långsamt åt ett annat håll och försök att hålla blicken riktad rakt fram, lås ögonen så att säga. (Ja, de saccadiska rörelserna jobbar hårt.) Det märkliga är att fast du vridit huvudet såpass långt att du lämnat tapparnas informationsfokus så ser du och upplever fortfarande färgen. Fast stavarna som nu arbetar inte kan uppfatta färg. Vad är det som händer? 1. Det kan vara så att ögats saccadiska microrörelser tjuvtittar lite då och då eller 2. Att hjärnans kortttidsminne kommer ihåg färgen även fast tapparna inte ”ser” längre. Ja, perceptionspsykologi är i sanning fascinerande.
Och slutligen: Ett fotografi är en bild. Och en bild är en bild. En bild är inte en sanning. En bild är en tolkning. En avbild.

^1. (Om du har APS-C eller ett annat sensorformat får du såklart räkna om  din brännvidd till FF.)