Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)