Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Om att se.

    ”Det började för nästan 700 år sedan. Den gången den florentinske freskomålaren Giotto för första gången verkligen såg, måste ha sett, att teckningen av en hand eller ett huvud på enplan yta kunde uppfattas som rumslig inte bara för att den föreställde något som man visste var rumsligt och hade volym, utan för att den som platt form på ytan av egen kraft förvandlade ytan till rum. Då rämnade medeltidens entydiga bildyta och den gestaltade formen gjorde sig fri från den lysande guldgrundens hårda grepp. Formen hade fått en dubbel betydelse: som yta, och som volym.”

Så börjar förordet i en liten volym, Den röda tinkturen författad av konstnären Olle Bauman. Och det ska sägas först som sist, det här handlar inte om fotografi, men väl om bildens mysterium, om man får uttrycka sig anspråksfullt. För i det ögonblick Giotto såg det han såg skulle det dröja trehundrafemtio år innan fotografiet kom in på scenen. Även om fenomenet Camera obscura varit känt  sen antiken. Förklaringen till fenomenet fanns kanske inte tillhands men väl utnyttjandet.

Så det där med att fästa ljusskriften på ett papper. Att göra en bild, utan att teckna, använda penslar eller andra verktyg. Fotografi, med sina verktyg och metoder, som kan tyckas göra sig fri från handens skicklighet, och ögats förlängning till handen. Men som det visade sig, en teknik som kräver lika mycket av utföraren som tecknarens. Att fotografera är att se. Att teckna är att se. 

En bild är en bild, även om ögat vill säga att det är en sanning. En bild är alltid en tolkning. I fotografiets värld i allt från fotografens intention till valet av optik, sensorer, film, framkallare et cetera. Och inte minst, läsaren, betraktaren, mottagarens öga. Tolkningen.

Sommarkök

Sommardagar går. Det små tingen. Det lilla hjulet.

Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )