Klimat och väder.

Väder är ett samtalsämne eller hur? Och väder och klimat är inte riktigt samma sak. Vädret rör sig liksom inom klimatets ramar. Men eftersom klimat är genomsnittet av väder under en överenskommen period händer det då och då att klimatet ändras. Vilket just nu händer rätt ordentligt och påtagligt. Därför blir det en nyhet. Det ständigt pågående är sällan en nyhet. Avvikelser är alltid nyheter. Det är nyhetens logik och följaktligen också nyhetsmedias logik. Just nu ändras klimatet till lite mer besvärligt, åtminstone om man tänkt sig leva ett bekymmerslöst liv i det bästa av hörnen i den bästa av världar. Om man lever i ett annat hörn blir det dessvärre j-ligt bökigt. Vilket det kanske var redan innan.
    I skuggan under vår sjustammiga lönn. Den sänker temperaturen med ett par grader. Till ett annat klimat just där. Det är mycket skönt att sitta under den och äta lunch. Eller nåt annat.
  Vi toppade +32,9⁰ i förrgår vilket nog är rekord härute på ön. Vilket har ett visst nyhetsvärde i sig. Vi ligger oftast tre fyra grader under inlandet.
   Och länken här ovan, ”How is the weather in Paris?” Soundtracket till  Jacques Tati: Semestersabotören. Snitsig låt, kompositör Alain Romans. En låt som hängt i örat hela sommaren. Öronmask kallas det. Apropos väder och klimat. Ett kärt samtalsämne…

Tankar runt utsnittet

Sommarsolståndet passerades utan större dramatik. Och alla dysterkvistar som naturligtvis kläcker ur sig det där, "nu vänder det". Inga mer kommentarer.
Brännvidd är ju som bekant samma sak som utsnitt och att gå från en liten brännvidd till ett mindre utsnitt låter sig så klart göras. Svårare är att gå från en stor brännvidd till ett större utsnitt. För att råda bot på detta kan man använda ett objektiv med stor bildvinkel, dock inte så stor att man hamnar i  "fisheye-träsket". Utan just på gränsen. Kanske 16-18 mm ff. Såna brännvidder medger att man så att säga kan fotografera inne i en händelse och ut. Där bilden kan bli delaktig i ett skeende och inte enbart en observatör eller betraktare. Jag har sett några fina exempel på det under åren på FS. Nåt sånt vill jag prova närmare och av den anledningen kommer det stå ett litet paket utanför min dörr endera morgonen. Ditlevererat av någon anonym lågavlönad medlem i allt större prekariat. Dessa dolda slutkurirer i ett egendomligt system av varor och beställningars outgrundliga vägar.

Midsommar må vara färg, grönt och röda jordgubbar. Men visst är det frestande att köra lite slarvframkallad Tri-x, låt vara en digital version. Och midsommardans borde kvala in i  gatufotosegmentet. På nåt sätt.

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.

Om bilddjup eller djup upplevelse

Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än  det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
   Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.

Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.

Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"? 
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)