Om bilddjup eller djup upplevelse
Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.
Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.
Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"?
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.
(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)
Bra sån’t här!
/B
/Gunnar S
De flesta av oss äldre fotograferar nog mest för oss själva, men dagens ungdomar fotograferar nog mer för att få andras bekräftelser, det är inte helt enkelt det där.
Ha en fin dag
Stefan
/Gunnar S
"Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder?"
Det är en intressant fråga. Den kräver en del tänkande och kanske en blogg?
Jag lägger in en del bilder som kräver mycket av tittaren och det funkar ganska dåligt här.
Senast var det en bild med fyra personer. En som går en som hänger på handen vid en disk, en bakom denne (delvis skymd) som för ett samtal med en person som bara syns via sitt knä... Allt detta syns och om man tittar länge förstår man bilden någorlunda. Svårläst som en rysk roman.
Vackra motiv funkar och motiv där man kan ställa frågan -hur gjorde fotografen eller kan jag göra det själv. Det är gångbara bilder. De är lättlästa.
Motivet är viktigt, inte bilden eller processen. För de flesta, tror jag utan att värdera.
Ha de gott
Jerry
/Gunnar S