Mer och fler tankar om bilder.

Det behövs fler parametrar för att förstå den fotografiska bilden idag. Inte sällan markerar vi skillnaden mellan bilders syfte och uttryck genom att peka på verktyget. Den "riktiga" kameran versus mobiltelefonkameran där den riktiga kameran får stå för "riktiga" bilder och mobiltelefonkameran för nåt slags resten, allt det andra. Vilket naturligtvis är ett väldigt felaktigt resonemang.
   Den första frågan borde nog vara; Är bilden tänkt att hålla över tid? Redan här kan man sålla bort ett antal milliarder fotografier som har passerat bäst-före-datum sen länge. Vad åt jag till middag, min femtusendesjätte selfie och alla andra bilder som i princip endast publiceras en gång. Där mottagaren sannolikt är definierad av sändaren. Ett slutet växelspel. 

(Mary Ellen Marks på Kulturhuset. Utställningen avslutad. Törs man säga bra? Hellre bilder med stringens, form och tydligt berättande som också förväntar sig ett engagemang från läsaren. Utställningen avslutad mem jag hann se den. Inte uppmärksammad här på FS och ganska sparsmakat i övrig press.)

Men den "riktiga" fotografen då? Den entusiastiske fritidsfotografen. Nu ska man ju veta att från massbilden till de bilder som försöker kommunicera något mer än ögonblickets tillfredställelse råder en glidande skala. Om det tidigare exemplet är massbilden, bildens devalvering är kanske hobbyfotografens det uppriktiga försöket att skapa ett bildens mervärde.
   I fritidsfotografens värld finns mer sällan en bildredaktör, sällan en beställare, sällan en beställning. Sällan ett annat syfte än att tillfredställa fotografen själv, sändaren. Och då gärna med ett önskat gillande när publiceringen är skedd. Eller hur?

Bilder ska nog hanteras som språkliga uttryck. Med grammatik, med behov av stringens och form.

Fler tankar om bra bild.

Vad är en bra bild? Hur upptäcker man en bra bild? Det kan nog uppfattas som en pseudodebatt, som företrädesvis odlas, och omhuldas i fotografsegmentet hängivna fritidsfotografer. Inget ont i det. 
    Men en bild kan svårligen vara bra, eller dålig utan en betraktare. Betraktaren kan naturligtvis inskränka sig till fotografen själv, ibland och i vissa sammanhang utvidgat till den närmaste vän eller familjekretsen. Men redan där har bilden publicerats. En sändare, en mottagare, en (i bästa fall) återkoppling. Ungefär som när man yttrar sig i tal eller skrift, någon finns där som reagerar på det uttryckta, som svarar, återkopplar.
    Är bra bild liktydigt med en bilds kvalitet och vad menas i så fall med kvalitet? Kvalitet syftar väl närmast på den tekniska kvaliteten om man får tro inlägg och tankar i debatten. Men kvalitet kan vara andra saker, hur en bild förmår att bidra till kommunikationen mellan sändare och mottagare. Och med den kvaliteten menar vi kanske främst sånt som form, den berättande delen och i vilket sammanhang bilden dyker upp. En aldrig så bra bild kan bli helt fel i ett omöjligt kontext.

Och idag behöver man nästan räkna in en faktor till i bra-bild-bedömningen: Var och i vilket syfte är bilden publicerad? Här dyker nya parametrar upp som vi har att förhålla oss till. Fortsättning följer, nog...

Om tillskrivning och viktiga metadata.

Den här bilden, en nästan ikonisk bild föreställande pianisten Thelonius Monk är fotograferad av Lawrence N. Shustak. Bildgoogla på den och det är inte otippat att fotografen i stället heter Herb Schnitzer.
   Ett av många exempel på motsägelsefull tillskrivning.

Ett annat kommer här:

Bilden som finns tillgänglig i Digitalt museum tillskrivs Sten Didrik Bellander  och är uppskattad till att vara fotograferad någon gång 1952-1956. Och det kan väl vara rimligt, Myranstolen, som tidsmarkör, kom 1952. Bilden finns återgiven i boken Fotohistorier som kom ut härom året. (I redaktion Anna Näslund Dahlgren Natur och Kultur Stockholm 2022). För övrigt en fin antologi som bör stå i varje fotohistoriskt intresserads bokhylla.
   Men nu till det här med tillskrivning, samma bild finns även  återgiven i Genomresa – Georg Oddner utgiven av Malmö museer 2003, (en utomordentligt fin volym) i vilkens kolofon man kan läsa följande uppgifter; © Georg Oddner/Malmö Museer. Redigering, urval och bildtexter Georg Oddner. (Bildtext sid 117 modereportage Damernas Värld Stockholm 1956.) Uppgifter som till viss del stöds i boken Svart på vitt, om Tio fotografer av Per Lindström (Historiska medier Lund 2008) Och hur kan det bli så? Bellanders bilder, kopior och negativ donerades till Nordiska museet för femton tjugo år sedan. Kopiorna var väl som brukligt är stämplade på baksidan. Kan någon på Tio Fotografer, Bellanders och Oddners bildbyrå slarvat lite? Tanken är inte omöjlig och tiden får kanske utvisa det. Oddners bilder, en halv miljon negativ är donerade till Malmö museer men inget ligger ännu ute på Digitalt museum vad jag vet.

Det där med metadata är inte så dumt, och rätt så lätt att nuförtiden styra över själv. Gör det!

Om kameralöshet, en vecko och månadsrapport

En månad utan bästakameran har nu passerat och ordningen är återställd. Vad det kan leda till rent fotografiskt är inte lätt att veta, men några porträtt ska det nog bli.
  Fuji x10 till vilken jag hyser en viss trött kärlek till ( svår att ställa skärpa, och defekt i zoomfunktionen och lite andra tillkortakommanden) har fått tjänstgöra. Stor-Nikon (D800) har varit igång den med men jag blir mer och mer varse om vad jag använder den till. Stativ, macro, stilleben och sånt som görs i ”studio” så att säga. Fotografi under ordnade former kan man också uttrycka det.

Stina Wollter har vernissage. Då är det bysst med folk på galleriet. X10 sätter inte skärpan omedelbart och hyperfokalt funkar inte som det ska. Här hade mitt manuella 12mm vidvinkel platsat. Nästa vecka ska jag försöka krångla till mig ett porträtt under lugnare former. (Sen vill jag också att vi någon gång ska få till den där gemensamma teckningsutställningen. En får se...)

Gustav Lundgren och Antoine Boyer, Le jazz hot, Django Reinhart. Fingerfärdigt är en grav underdrift. Bra sväng och fina arrangemang, både av klassiker som Minor swing och Nuages men också en del nyskrivet. X10:s tillkortakommande är bruset över 800 ISO men med det gamla konsertfototricket, spotmätning kan man till nöds ta sig förbi det också. (Förstora inte.)

(Jodå, det blev nån bild på dimfrost också, vattenpölar och allt det där andra som hör till en grå januari. Men som sagt, nu är huvudkameran tillbaks på banan. Reparationen gick smidigt. Kameradoktorn på Birger Jarlsgatan i Stockholm tog hand om det logistiska.)

60 år sedan

"Photography in the year just passed set no records, made little significant news, revealed no important breakthroughs, established no perceptibly new trends and so far as we are aware produced no sensational new photographers."

Så skrev redaktören Bruce Downes i Photography Annual 1963. Sextio år sedan. Man kan undra vad Bruce hade skrivit om nutid med ett sextioårs perspektiv? Visst är det en fantastisk utveckling i alla fotografiska och reproducerande avseenden.
   Bruce Downes skriver i en annan artikel i samma nummer om Style in Photography och känner man inte igen diskussionen - om stil och manér, där manér inte är ett direkt  positivt värdeladdat ord. Och från stil och manér till begreppet genre är det inte så långt. Så mycket bild som publiceras och har publicerats är det inte konstigt att man känner igen bilder. Hur många olika Dublinbilder, som ett exempel, har man inte sett. Bra, originella, epigoneri, inspirerat, fotograferat lite för sent när det redan var fotograferat. Exemplen är många… De flesta ämnena är uttömda och mästerverken redan skapade. Vad finns då att ta till?
   Och det är kanske här vi befinner oss, med en liten hänsyftning till Bengt Björkboms inlägg tidigare: https://www.sfoto.se/kronika/jag-vet-inte-langre-vad-en-bra-bild-ar/

Jag tror  att förståelsen och  tanken runt vad en bra bild innefattar lite mer funderingar om bildens distribution, publiceringen. För är det något som ändrat sig sen trettio år tillbaks  är det just detta att i bilden och bildens teknik ligger i dag det omedelbara synliggörandet. Bildens devalvering men också språkets. Eftertanken, att som publicist snudda vid tanken på bildens grammatik, vad vi som fotografer, sändare vill ha sagt.

  Om några dar är det dags att åka ner till Stockholm och hämta en kamera som varit inne på reparation. I brist på fotografisk sysselsättning fick det bli en eftermiddag på Uppsala Konstgrafiska verkstad. Provtrycker en torrnål med två olika färgtyper. En modern och en traditionell. Det är mycket, roligt, pyssel med koppargrafik.
( Det är den lilla X10 som har fått tjänstgöra den här månaden. den har sina poänger men är inte riktigt helt att lita på. Men roligare än mobilkameran.)