Diagonal

Ute på kobbarna. I ett  horisontellt landskap behövs något som bryter. Så jag stuvar med ett par diagonaler i båten. Och gör olika prov för att se vad som kan tänkas hända. Visuellt alltså. Med vindens hjälp blir det dessutom en rörlig skulptur. Vilket jag inte tänkt på.

Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt. 

Kära vän, ur tiden.

Jag scannar och letar bland gamla negativ. Och hamnar tillbaka i den gamla Konstfackstiden. När Konstfack låg på Gärdet. Rött tegel. Fyrkantigt. Modernt. Spånskiva, treetex. Det är möjligt att vi gör en uppgift om porträtt eller personfotografi. Det finns många negativ. Pentax spotmatic. En 35:a. Det här är en bild jag tänkt publicera. Men först, en koll om det är OK. Lite sök på Google, lite på Eniro, Hitta.se. Inga träffar. Osäker. Sen får jag reda på, vägarna är ofta outgrundliga, du finns inte längre med oss. Livet har sin gång.
Och ska jag lägga upp bilden? Ja. Jag tänker i nån aspekt som bildmakare, såna som vi var både du och jag, att den här bilden håller nog. Jag tror att du tycker det också. Så, det är väl det minsta jag kan göra. Vila i frid. Kära vän.

Walter Hirsch

I kväll blir det Walter Hirsch, det stora svarta snygga bokverket som gavs ut Arena bokförlag 2012. Inte bara för Londonbilderna utan den här gången mest för reklambilderna för Dobberjeans. Och så klart för den ikoniska bilden till Roy Anderssons ”En Kärlekshistoria”.

Jag som säkert många andra, har ett lite kluvet förhållande till den kommersiella bilden, framför allt annonsbilden, reklambilden. Anders Wester på Arbmans gav uppdraget, jag känner inte historien runt det, men det resulterade i en portfölj mycket intelligenta reklambilder. Bilder som kommunicerade på ett tydligt sätt. Det är ESP (emotional selling proposition), ja, kommers men på mottagarens villkor. Ett samtal. Där sändaren de facto uppfattar mottagaren som en jämställd. Där samtalet är vågrätt. Sånt gillar jag.

Sen kommer jag att titta länge på bilden av Vilgot Sjöman från filmen ”Ni ljuger”. Vilken blick, vilken underdog! Och Bilden till en kärlekshistoria. En ikon.

Och en grymt snygg form av Jonas Westman. DIN Schrift och Garamond.

Det är kul med böcker.

Gatufoto, lite mer om ryggar.

En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en  "massbild", ett reseminne,  ett "vi var där".

(Nikon F  35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)