Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Paris gator. Fast lite på ett annat sätt.

Robert Doisneau på Kulturhuset är en typisk vandringsutställning. Snyggt ramad. Snygga kopior. En förklarande film. Ingen katalog. Ingen trycksak som binder ihop det. Inget att ta med sig. (Det blir nog att beställa något från nätet.)

Doisneau har stått på favoritlistan i många år men jag har aldrig haft tillfälle att se en samlad utställning tidigare. Jag frapperas av att det är så mycket avstånd i Doisneaus bilder. Många bilder har ett uttalat lugn. Det är vyer, det är parisisk förort, och se där, en liten bild från Joinville sur Marne också. Liksom våra ”hemtrakter”. I de fall människor avbildas i halvfigur, eller något som kan kallas närbild är det alltid i något slags ömsesidigt förhållande till fotografen/betraktaren. Det är ett slags horisontellt betraktelsesätt.(Fast fotografen har alltid trumf på hand.) Det finns inget agressivt i detta. Men, som sagt, ofta, i det utvalda bildmaterialet är avståndet långt. Och det är mycket rumslighet i bilderna. Det är väldigt behagligt och känns väldigt långt från ett påträngande gatufoto i brännvidd 35 mm. Det kan finnas en hake i detta resonemang, Doisneaus bilder skildrar naturligtvis en helt annan tid. Ett annat tempo, en annan rytm. Färre distraktioner. Ett enklare liv kanske. Om inte, det så kanske mer koncentrerat. Det är svårt att göra vettiga jämförelser över tid. 

I en monter ligger några kontaktkopior som avslöjar kvaliteten. De är så vitt jag kan bedöma perfekt exponerade.

Tunbjörk på Fotografiska är inte en besvikelse den heller. Även om jag redan sett det mesta både en och två gånger. Allra mest intryck gör faktiskt de svartvita bilderna från åttiotalet.

Tunbjörkare, och kanske också Martin Parr, fast han är fränare, mer aggresiv med sin kamera, har fått många epigoner. Och sämre förebilder kan man så klart ha. Dock att få en berättelse att fungera helt klockrent med formspråket. Det är där hemligheten ligger. Och det är kanske där epigoneriet inte klaffar alla gånger.

Nåt som gäller bilder, inte bara fotografi utan lika mycket måleri, tekning, grafik, ja konst och bild i största allmänhet är eftersläpningen. Mycket av det vi tycker oss vara nytt är ofta redan en generation gammalt. Vilket skapar vissa problem för den som försöker skapa något nytt. Det mesta är redan gjort. En liten reflektion som svepte genom hjärnans vindlingar på väg hem.

(Min bild är tagen i ett Paris som ligger ganska långt från Doisneaus förorter. Törs man säga att jag är väldigt nöjd med den här bilden. Jag känner doften. Jag hör ljuden. För mig räcker det.)

Om att fotografera. I tunnelbanor till exempel.

Ja, vem har inte tagit den här bilden? Förutsatt att man suttit i en tunnelbanevagn vill säga. Lika lätt som att plåta vid ett övergångsställe ( fotografens mjärde). Kameran i knät. Och är man riktigt feg kan man försöka låtsas som om man pysslar med lite inställningar och sånt. ”Svårighetsgrad 2” ( på en 5-gradig skala). Och varför skriver jag om detta?
För det första. Varje genre har sina arketyper. Oavsett om det är landskap, ornitologi eller...you name it. Tunnelbanebilden är bara en av GF-fotots inte så många utttolkningar. Och den övergripande frågan infinner sig snabbt. Varför är då en del gf bättre än andra? Det tål att tänka på. Det får vi försöka reda ut.
Jag snubblade i på en tråd på FB för ett tag sedan i gruppen ”street photography” som på ett delikat och inte alldeles klockrent logiskt sätt utmynnade i ett resonemang om hur GF-fotografi bör bedrivas. Det var uppenbart i tråden trådskribenterna betraktade fotot mer som en bedrift än en kommunikation och en berättelse. (Ja, ni vet vid det här laget att bildens berättande är min livsluft och mening med bilder.)
Den här bilden har jag för övrigt  sett i ett otal versioner. Bäst hitills är nog ändå Jens Assurs ni vet, den där med punkaren som fullkomligt försjunket läser en Kalle Anka-pocket.

(Paris Metro. Antagligen mellan Nation och Les Halles. FujiXpro1 23mm)

Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?