Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

Tacksamt porträtt

En sån här solstråle eller kvicksilver är inte alltid så lätt att fånga. Motljus, kort skärpedjup och gärna ren om nosen vill fotograferande morfädrar ha. Spontanfotografen får nöja sig med vad som bjuds. Så det så.

gatufotandet och oskärpa

Jag återkommer gärna till det här med oskärpan som berättarkomponent. Det avsiktliga valet av oskärpa. Inte de subtila formerna  av oskärpa orsakade av särskilda brister eller egenheter hos vissa objektiv och kameror. 
2019 får bli ett oskärpans år det också. Det är som att oskärpan gör att de riktigt skarpa bilderna får det värde de förtjänar. Man uppmärksammar skärpan. Och på samma sätt som det finns olika former av oskärpa finns det olika former av skärpa. 
Det var något som slog mig när jag för några år sedan köpte en bok med Walker Ewans bilder i en liten fancy bookshop i Prenzlauer Berg Berlin. Hans bilder med tokskärpa även i tryck, naturligtvis som en konsekvens, eller helt enkelt tack vare ett sällsynt fint raster i trycket. När man pratar om skärpa ska man nog  inte helt bortse från hur bilden publiceras och reproduceras. 

Jag har lite svårt för den skärpa som träder in på scenen i den digitala bilderan, Det har som ofta påpekas här i bloggarna blivit liksom lite granna skärpa för skärpans egen skull. En teknikalitet. L`art pour l`art fast i skärpetermer. Fast det ska sägas att vissa motiv mår bra av skärpa, men den ska helst vara rimlig.

Däremot tycker jag att  är det väldigt svårt att digitalt få fram den oskärpan och den färgen som exempelvis Saul Leiter plockar fram. Något jag kom att tänka på helt nyligen. Efter att ha bläddrat Leiter hemma i soffan hittade jag härom veckan en väldigt trevlig edition (Tames&Hudson) snyggt typograferad dessutom, med en hel del fina bilder varav en del i  färg och en i mitt tycke väldigt snygg ganska kornig oskärpa med en som man kan misstänka, ganska mjuk kontrastkurva. Snygg oskärpa i färg är nu inte alldeles enkelt att åstadkomma och var nog inte då heller, på Sauls tid, sent femtiotal. Man ska komma ihåg att det inte handlar om rörelseoskärpor eller oskärpa utanför skärpeplanet, utan just bara en alldeles övergripande oskärpa i hela bilden. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om lite granna underexponerat men personligen tror jag att det handlar om något annat, ett medvetet val. Och att det var ett val som faktiskt tog hänsyn till den tidens reproduktionsteknik. Och det är egentligen inte så konstigt. I dag refererar många fotografer till skärmen som den plats där bilden möter betraktaren.
Väldigt inspirerad, ja nära nog exalterat tog jag nedanstående bild. Att det skedde i ett vattenhål där det serveras öl och andra drycker har kanske en viss om än ganska långsökt koppling, men det vill jag återkomma till. Bortsett från en del oskärpa utanför skärpedjupet så är det egentligen bara en oskärpa som ska efterlikna filmkornet. Hur mycket jag borde  dra i spakarna är inte alldeles undersökt ännu.

`

Gatufotande och tredjedelsregler på dagens agenda

I det fotografiska samtalet ingår lite olika moment, eller avsnitt. Vill man vara grundlig i beskrivningen kan man så klart börja lite med utrustning, det roar vissa fotografer. Förr i tiden var det en inte oviktig detalj, det kan man se  i äldre fotobildböcker. Gärna ett appendix med både kameror, filmsort, bländare och slutartid. Man anar sig till allvarliga farbröder i vita rockar nånstans i kulisserna.
Fotograferingsögonblicket kan också vara intressant. Eller tiden alldeles däromkring. Sånt brukar naturfotografer gilla. Inte så konstigt för den delen. Smygningen, tystnaden, gömslet, dofterna och så vidare.
I gatufoto är det snarare en helt annorlunda alkemi som gäller. Lite svårbeskrivbar kanske. Något att grunna vidare på. Nånting får mig att tro att det smyger om kring herrar, och en och annan dam, med en Leica i skjutläge. Synpunkter emottages tacksamt.
Bildbearbetningen har också sin charm att få läsa om. Alldeles oavsett om det är plaskande i  mörkrum eller pysslet vid datorn.
Och bilden i sig, hur den ter sig, vad den kan tänkas berätta om  är en berättelse i sig. Från ax till limpa.

Och hur står det till med kompositionen då? Tredjedelsregeln är ju en omhuldad i princip, så befäst att den till och med finns inmonterad i de flesta digitala sökare. Och då måste den så klart vara rätt. Och är något rätt finns det såklart någon som bara måste vara mot strömmen och hävda dess motsats. Vilket det naturligtvis också finns.
Men tredjedelsregeln är såklart ingen regel, den är möjligen ett verktyg, och ett ganska användbart sådant i bildverktygslådan. Man vill ofta hävda att tredjedelen ligger nära gyllene snittet. Och gyllene snittet är klassiskt och enbart därför självklart bra. Dessvärre är det väldigt få människor som vandrar på denna jord som på ögonmått kan peka ut ett exakt gyllene snitt. Och även om det med viss rätt hävdas att gyllene snittet styr en hel del företeelser i naturen, snäckskal, kottar med mera så ska man komma ihåg att symmetri är dyrbart så evolutionen prioriterar hellre billigare lösningar, alltså lite mera ungefär. Och tredjedelsregeln är i sin tillämpning just liksom lite granna ungefär.
Här finns en snuddning på vissa fotografiska ismers problem. Fortfarande ett sökande efter den heliga Graalen. Den som förklarar allt, och allt blir jättebra. 
Ovanstående bild (Via Emilia San Pietro) har jättelitet med texten att göra, men en blogg utan bild gör sig inte helt och hållet.)

Man hittar en del favoriter även om det på den tiden inte är gatufoto

Häromdagen plockade jag fram en bok med Saul Leiters bilder ur bokhyllan.  En av de här nittonhundratalets fotografer som lite oförskyllt anses som gatufotograf. För det är svårt att vara nåt som inte är uppfunnet, om man så får tycka. Samma gäller väl även Robert Doisneau, en annan av mina favoriter som också har något gemensamt med Leiter. Där Doisneau vandrar i den tidens parisiska förorter, kanske från Gentilly och bortåt Joinville-le-Pont, där vandrar Saul Leiter omkring på södra Manhattan, Lower East side eller Greenwich Village. Båda är milt sagt stationära . Båda fotograferar människor eller mänskligt. Båda har satt fotavtryck i den kommersiella fotografin. Doisneau som fotograf för biltillverkaren Renault, Leiter som modefotograf för Harper´s Bazaar (för övrigt världens äldsta modemagasin grundad redan 1867). (Värt att påpeka att Saul Leiter dessutom var en mycket bra målare.)

Saul Leiter arbetar ofta med oskärpan som berättarkomponent och det är verkligen olika former av oskärpa. Man förstår också ganska snabbt att valet av oskärpa inte är en slump utan ett genomtänkt val. 
Leiter används ofta som ett argument för användning av färg i den här genren som "uppfanns" i början på nittonhundranittiotalet, Street photography. Gatufotografi fanns nu redan tidigare i begreppsvärlden, bilder fotograferade i stadsmiljö, men då  mera som ett slags fack där man kunde sortera in vissa bilder som motivmässigt passade in. Och vi ska då definitivt inte tala om begreppet gatufotografer, det som på fyrtio och femtiotalen användes för att beskriva en grupp fotografer, ofta av klanderfull vandel, vilka förtjänade sitt levebröd på att fotografera människor i storstäder för senare utlovad leverans av kopior. Allt mot handskrivet kvitto, adress postbox...

Att färgfotot börjar dyka upp som ett alternativ till svartvitt beror till stor del på att det uppstår en möjlighet att få avsättning för färgbilder i det att trycktekniken gör ett tydligt kvalitativt och tekniskt språng under framför allt sextiotalet. Det blir nu väsentligt billigare, och enklare, att trycka fyrfärg än tidigare. Och i det sammanhanget finns det dessutom viss fog för påståendet att färgfotot erövrar först den privata amatörfotografin, alltså foto som inte avses att publiceras, och först därefter trycksaksvärlden. Reproduktionstekniken styrde med andra ord faktiskt en hel del över bildflödet, ett faktum som ofta förbises men som man bör ha i åtanke när man till exempel diskuterar gatufoto-genrens interna gnabb om färg eller svartvitt. Man ska inte glömma bort publiceringens makt och påverkan över bildflödet.

forts. följer nog. Tror jag.