Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)

Betydelsefulla bilder. 191011

Det har gått en vecka av ofruktsamt fotoliv. Inget processfoto. Hösten flammar och naturen öser skönhet över näthinnan. Men, nä...ja, så kan det vara ibland.
Ett utvidgat källarförrådsbesök, i akt och mening att ha hitta nån liten jätteviktig småpryl i segmentet grafik leder in i en packe fototidskrifter och så är man obönhörligen fast. Bläddrandet, ett ett tidskrävande fördriv. Och det här numret av FOTO februari 1969. Ett Hamburgreportage av Anders Petersen, en ung sådan. Och min minnesbild av just det här numret av tidningen.
Som uppvuxen i ett hem där bildkonst och konsthantverk, däri inbegripet foto, stod högt i kurs var jag inte främmande för alla möjliga sorters bildmässiga uttryck. Jag var på något sätt en med tanke på min ålder en jämförelsevis van bildbetraktare. Så bildspråk som Anders Petersens var mig inte främmande.
Men det är ofta så att man vid något tillfälle blir extra receptiv för något. Det kan handla om en utökad förståelse. Att man i någon mån förstår och kan läsa hela undertexten. Att läsa hela berättelsen. I motiv, plats, teknik, grovkorn, pressat svartvit, fotografens upplevelse och vad fotografen egentligen vill berätta. Om fotografens uppsåt.
Men det var kanske just i mötet med de här bilderna, och inte minst texten, som min ungdomliga bildsyn och bildvärld gjorde ett kvalitativt språng. Här lade jag ihop pusselbitarna. Vill jag gärna tro.

Att justera en bild. När ska man lära sig det då?

Den här bilden använde jag ett par gånger när jag inför lärarkollegor försökte förklara det här med hur man justerar en bild för ett framtida tryck. Och hur man kan tänka på en redaktion. Både tekniskt men också kommunikativt. Jag gjorde det delvis därför att jag ville säkerställa en slags kompetensöverföring inför min pensionering som då kommit innanför händelsehorisonten. Kompetensöverföring, sagt i all blygsamhet. Men framförallt därför att mycket av medial kommunikation är ”inhouse-production” i skolsammanhang. Ett utskick till föräldrar kan innebära en stor målgrupp. Och hur håller man en nöjaktig kvalitet på alla dessa produktioner. ( Till saken hörde att jag tidigare varit deltagare  i en kampanj initierad från Skolverket, vars syfte var att sprida digitalt kunnande inom lärarkåren.  Med lokala handledare, med studiematerial och praktiskt kursupplägg utformad av en privat aktör. En liten delikat soppa kan man med viss fog säga.)

Alltså, en bild är inte klar bara därför att den har lämnat kameran. Att justera bilden för publicering på nätet må vara en sak, men att justera inför en kommande publicering i tryck, läs offsettryck  kräver en del kunskap som inte går att lista ut på egen hand.
Jag började med den bildredaktionella delen. Hur läser man bilden? Har bilden ett nyhetsvärde? Fungerar den och kan den läsas över tid? Hur kan bilden disponeras över en sida eller ett uppslag? Hur utnyttjas bildens format? Finns möjlighet till beskärning? Och så vidare?
Därefter gick jag in på hur bilden borde hanteras tekniskt. Och så klart varför. Färgtemperatur ( Jag ställer alltid färgtemperturen automatiskt och bilden i raw.) Svart och vitpunkt och en kurva som ökar kontrasten något. Men behåller teckningen i de mörka partierna. Jag visar också vissa operationer som görs i PS till exempel partiell skärpning i bilden med hjälp av lagermasker. Och några nyanskorrigeringar som behövs. Jag resonerar vidare runt bildstorleken både uttryckt i pixlar men också bildens upplösning uttryckt i ppi. Och vad det är.
Det mesta av det här är basic. För en fotograf och layoutare kanske. Men som det ser ut idag så förutsätts det att detta ska vara ett allmänt ”knowhow”.
Och nu hoppade jag över lite teknikaliteter när bilden går över till cmyk, subtraktiv färgrymd, tryckprofiler och lite annat smått och gott, som punktförstoring till exempel.
Jag hade full förståelse att mina kolleger betraktade allt detta som nyheter och en intressant inblick i den grafiska världen. Men vad som förvånade mig var att man på skolledarnivå allt från det lokala planet upp till kommunal nivå (och även högre upp) visade ett så pass stort ointresse för de generella frågorna kring hur undervisning och beredskap i olika kurser ska fortleva. Och hur man utnyttjar lokal kompetens i den egna marknadsföringen.
Tryckanpassning av bild må vara en udda specialistverksamhet, men när man går vidare och betraktar svensk skolas handlingsprogram och beredskap för bildförståelse, bildanalys finns det anledning att känna viss förfäran. Bild och läs då fotografi är en mycket stor del av vår kommunikation. Ja, helt enkelt vårt viktigaste kommunikationsverktyg i dag.

Något om bilden. Varje år arrangeras en idrottstävling mellan den två anrika gymnasieskolorna i Uppsala. Katedralskolan och Lundellska skolan. Det balanserar ofta nånstans mellan blodigt allvar och gemensam förbrödring och försystring och är på det hela taget en mycket trevlig tradition. Den här målgången är sannolikt ett viktigt minne för flickan i täten. Hennes säkra vinnargest är bara så obetalbar. Lägg märke till att hon de facto svävar in över mållinjen. Jag tog bilden med en D300 och ett 80-200mm. Bilden är därefter beskuren något för att passa ett uppslag med utfallande bild. Än så läge är bilden kvar i RGB.