Omvänt perspektiv
Om nåt i bergen ovan Collioure.
Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen (Nikon D70 med kit-objektiv).
En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.
Coronapyssel
Jomen, nog går tiderna på nerverna. Fotograferandet går på sparlåga. Svårt att hitta ett tema som funkar. Jag vägrar att skildra coronapandemin i bild.
Det får bli lite pyssel med stilleben. Föremål, och vad man eventuellt kan göra med en skrivbordslampa.
Idag upptäckte jag ett valnötsträd i stadens botaniska trädgård. Tänk att det skulle ta femtio-sextio år för det. Så det ska bli spännande att se om det är nån smak på nötterna.
Valnötter plockade vi i Perigord för några år sedan. Det var på den tiden man reste obehindrat i Europa. Med tåg alltså.
Och vi plockade valnötter utmed vägarna runt Pannecot, en jätteliten by i Bourgogne. Valnötter och kastanjer.
Nu finns det säkert någon som tycker att det ska vara skärpa hela vägen i ett stilleben. Men då ställer jag frågan, behöver det vara skärpa hela vägen överhuvudtaget i bilder. Och så är det kanske. Det finns mycket regler oh åsikter om hur fotografi ska bedrivas.
När man till slut är vaccinerad och pandemin är över, och man är med på tåget då, blir det tåget till Paris!
Perigord Vert
Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.
Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
Ett intressant projekt som monsieur funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång.
Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.
(Det får bli både färg och svartvitt idag. Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)
Försommar är ett vackert ord.
Idag, ett bidrag till matfotografiets domäner. Men först en liten bakgrund. Jag har vandrat i Europa, inte sällan längs med Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Fram till målet lär jag inte komma och om nu vägen är själva målet så må det väl vara som det vill med den saken. Till saken ska sägas att mitt och sällskapets uppsåt knappast är av religiös art. Men stigarna och vägarna är väl utmärkta, lätt att hitta och det är gott om Gites och andra härbärgen utmed vägen.
Om man säger att hungern eller en tom mage är den bästa kryddan så gäller väl det de som kan fylla sin mage då och då. Trots eländets tider så går vi inte hungriga här. (Nja, kanske inte helt sant, nog finns det fattigdom runt hörnet även här.)
Nåväl. För ett antal år sedan kom vi en afton fram till en liten, liten by på den franska landsbygden, nånstans mellan Cahors och Moissac. Så liten att det obligatoriska lilla kaféet inte fanns. Vi skulle dock övernatta i ett kloster. Ett ovanligt stort kloster. Ett kloster som hade som affärsidé att vara härbärge för pilgrimer och andra vandrare utmed de franska vägarna. Där, i en matsal dimensionerad för en annan tid då det gick tretton nunnor på dussinet serverades vi en synnerligen enkel, frugal är ett ord som gärna dyker upp, men välsmakande middag. Franska middagar serveras för övrigt gärna sent. Men det är särskilt förrätten som koms ihåg, och som blivit ett vanligt tillbehör i vårt kök.
Det enkla franska bondköket här representerat av rivna morötter ( jag nämnde något om hungern som den bästa kryddan?). Men. Att riva morötter är en sak. Att riva dem på franska är en annan.
Morötter rivs på den fina sidan på ett rivjärn. Till fyra morötter rivs dessutom en åttondels rotselleri. Blandas och stänks med en enkel vitvinsvinäger. Lite salt. Lite vitpeppar och en skvätt enkel matolja. Voila. Olivoljor av finaste kvalitet och slikt göre sig icke besvär. Det här ska vara enkelt.
En försommardelikatess är den vanliga skogslöken. Förvälld med lite citron och olivolja ungefär som man ofta serverar purjolök. Eller varför inte tillagad i ett hörn av grillen. Med lite olja och lite strössling av flingsalt, så där som TV-kockar alltid gör. (Det där med jod och sköldkörtlar är månne ett okänt begrepp i den högre gastronomin.)
Nu är försommarnattens tid och natten som aldrig blir riktigt natt ringer av trastarnas sång. Det är på det hela taget en väldigt behaglig tid.
(D800 med 24-70. En lite speciell grej med matfoto är skärpedjupet. Det här är en genre som är som gjord att fördjupa sig i bokèh och antal bländarlameller och andra teknikaliteter. De här bilderna visar endast prov på lite granna oönskad oskärpa.)
Att se en bild och vad vi inte vet.
I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.
Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.
( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)