Blicken

Och nu lite fågelfoto ( i färg). En hornuggla har störtlandat på vår gård i centrala staden. Exakt vad som har hänt vet vi inte. Vittnen saknas och det mesta är spekulation. Men händelsen sätter igång ett mänskligt beteende, att tycka synd om, att hjälpa, att rätta till. Att göra en transrörelse från mänsklig humanism till hornugglornas värld. Min tanke att ugglan i fråga är gammal och trött och egentligen förbereder sig på den sista vilan går inte riktigt hem i uppbådet av bostadsrättsinnehavare på gräsmattan.
   Men den blicken. Nån som ser och någon som är sedd. Man får vara glad att inte vara en sork. (Viltvårdare kontaktad. Ansvaret överflyttat. Det blir nog bra till slut.)

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Iakttagande av trestjärnig raritet

och då är det förstås den uppmärksammade gulkindade krickan som siktats i vid Fyrisån i Uppsala som avses. Nu har jag sett den också och kan göra ett litet märke i min fågelbok. Den var för övrigt väldigt stillsam, på gränsen till uppstoppad i rörelsemönstret och inte alls svår att varken hitta eller se. Rariteter eskorteras dessutom som regel av en stor uppvaktning av hängivna ornitologer.  Somliga går in för tittande lite mer än andra. 

Jag låter fotograferandet skötas av de som behärskar, har tålamod och intresse. Och lite mer brännvidd än min arsenal.

Fågelfoto är inte min grej

Och nåt vidare gatufoto blir det inte heller. Det har säkert med hemmablindheten att göra. Men när duvflocken slamrar iväg från ett tak vid Stora Torget, i nån slags kollektiv panik kan man undra vad som sker. Duvhöken kanske. För några år sedan hade vi en pilgrimsfalk här som åt både frukost, lunch och middag. Centralt om man säger.
Det var för övrigt fler fotografer som lade märke till att kvällsljuset nu byt vinkel. Det är hopp i det.

Bra boende

Lite granna vaktmästarbostaden. Le concierge. Om det är ägg i korgen gick inte att få visshet om. Undrar vad hyresvärden säger?