Nybekant och gammal bekant

Vi tog en sväng ner till huvudstaden för den obligatoriska vårsalongen på Liljevalchs. Vi, min nye bekanting Uno och jag var ense om att det nog var en rätt tam salong. Inget som direkt ruskade om om man så säger. Harald Lyths retrospektiv var desto mer engagerande. Vilket vi var överens om.  Och att Gert Wingård ritat ett sällsynt välfungerande utställningsrum i den nya tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall. Superbt ljus och ytor som lyfter fram konsten. Tänk en fotoutställning där, jojo.

( En liten läcker detalj är avsaknaden av sparksockel. Istället ett avstånd mellan golv och vägg som bildar den avgränsande linjen. Jo, det finns säkert särskilda dammsugarmunstycken för det också.)

Om ny bildteknik

Hörde härom natten att det lär finnas en nyinrättad nivå i helvetet för såna som Putin och Lavrov. Exakt hur den är utformat är inte klart i skrivande stund. Men trevligt är det inte.
     Något som det här kriget har visat är bildens makt och inte minst fotografiet. Och tekniksprånget sen senaste gången kriget stod i Europa. Det är ett fotografi nästan i realtid och det är inte bara det yrkesverksamma utan lika mycket ögonvittnens smartphone-bildvärld. Och ständigt övervakande satelliter som finkammar krigskådeplatserna med meterprecision. Bevis till bevis läggs. Samtidigt som bildens trovärdighet mer och mer ifrågasätts. Sanning eller fake? Tekniken medger mycket. Kunskapen om att läsa bilder är viktigare än någonsin.

Och Putins lakejer som ljuger och förnekar som hästar travar. Att de bara orkar. Eller kanske, har de något val. För vad svider mest för de självutnämnt magnifika annat än att förlora ansiktet, att stå med neddragna byxor. Att eventuellt bli hängd uppochner i en lyktstolpe, som Mussolini. Fast sådana tankar föresvävar nog inte de magnifika. Eller?

En akvarell av den skicklige akvarellmålaren Lars Holm. Bilden som är i formatet  120x150 cm ungefär är en samling fiktiva kartor. Känns på något egendomligt sätt aktuell.

Fantastisk klangbild och fickkamerans tillkortakommanden

Musik: Matti A:son trio med Anders Hagberg och Per V Johansson. Ackordeon, flöjter-sopransax, kontrabas. Just kombon accordeon och basflöjt gifter sig alldeles utomordentligt.

Bild: Fickkamera i all ära men det här ljuset fixar den inte, inte ens efter en vända i Snapseed. Här hade behövts tyngre artilleri. Sånt som inte ryms i fickan och inte ständigt är till hands. Det är skillnad på kameror och kameror.

Tidig april

Det är alltid något alldeles speciellt att komma ut till ön i början av april. En förväntan. Ofta kalla nätter och så mycket fågel hörs inte i kvällen. Vore jag trast eller rödhake skulle jag nog spara min energi till att överleva natten. Och mars har varit kall och torr. Väntat på gråväder en månad och nu infann det sig. Med regn. I går alltså. Och är det kallt och torrt här är det motsatsen någon annanstans. Energin är inte jämnt fördelad i atmosfären. Vilket visar sig med tydlighet morgonen därpå. Men klimat är inte väder. Väder är för stunden och klimat är det genomsnittliga vädret under en period på minst trettio år.

Vad annars i den fotografiska delen av verkligheten? Min Nikon FG är laddad med Tri-x, halva rullen kvar. Det ligger fyra rullar 120-film i kylen hemma och väntar på Rolleiflexen. Experimenten med pappans gamla Voigtländer Visoret gick i stå därför att framdragningsmekanismen havererat. Kan ha varit en anledning till att den låg så väl undanstoppad i det efterlämnade dödsboet. Så nu ska jag börja leta efter en annan ”spionkamera”. Det kommer nog inte bli så svårt. Eller nåt annat. Om man nu ska hänga på den analoga vågen? Men hela vägen ut? Borde man inte bygga upp fotolabbet igen, men var? Och är det ens värt besväret.
  Filmfoto framkallning i dosa och sen inscanning, läs avfotografering av negativ på ljusbord och därefter in i datorn. Ok för lekfullheten, möjligen känslan, men var ligger kvalitetsvinsten? Men visst är det mycket teknik i fotografiets ena vik och väldigt mycket känslor i den andra.

Lite osorterade tankar runt fotografi.

Den här bilden som jag hämtat ur Fotografisk årsbok 1970 är fotograferad av  Dick Frisell, en fotograf som gärna borde få lite mer uppmärksamhet. Om personen vet jag ytterst lite men han betraktades som en kosmopolit, ofta med en spansk klangbotten.

Just den här bilden har jag flera gånger fastnat vid. Och då kan man så klart fundera lite över att överhuvudtaget fastna för bilder som är mer än femtio år gamla. Men i mina ögon har den här bilden något tidlöst, något allmängiltigt så ögonblicksbild den är. Tillräckligt många denotationer för att det ska bli spännande att börja resonera runt bilden. Kontextet är Spanien och miljön och händelser runt tjurfäktning. Bilden i sig beskriver något som rör sig i händelsen som omgivning, strax före, i samband med eller därefter. Läs detaljerna, läs varje bildelement och lägg så sakteliga ihop dem.
   De flesta bilder går att göra en avkodning på. Men den här bilden har något därutöver. Det finns ett antal denotationer som inte går att tyda helt och hållet. Den vänstra kvinnans leende, den högra kvinnans vänstra hands hållning. Solfjädern. Kvinnornas medaljer. Hattarna. Männen på kuskbocken, för visst har du redan listat ut att de sitter i en hästdragen vagn, och deras konstfärdigt knutna dukar under hattarna. Här dräller det av information som inte är helt enkel att ta till sig. Det blir onekligen en spännande bild.
  Och stort tack till Dick Frisell som fotograferat.
(Nu finns det så klart en och annan som har invändningar mot tjurfäktning, och det har jag med. Men kom ihåg att en bild ska helst ses och tolkas utifrån den tid den är skapad i. Sen är det aldrig fel att ha dagens synpunkter och tankar om om historien.)