Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.