Triviala bilder ska läsas de också.

Begreppet trivialbid kan av en del uppfattas som en smula stötande. Antagligen därför att vi ofta kopplar ihop trivial med alldaglig, banal, platt vilket också är definitionen enligt ordböckerna. Men trivialbild kan ha en annan betydelse, en betydelse som inte är värderande. Bilder som utger sig för att vara det de är. Bilder med en enkel konnotation, bilder vars främsta syfte är att skänka ett igenkännande. Bilder som ofta ger gott om plats för ett privat kontext. Bilder som oftast är 1+1=1, eller möjligtvis 2.
En bilds syfte kan ha som syfte att just vara trivial. Alldaglig, okomplicerad. Söker man på trivial bild på Google får man som första träff Shutterstock, vissa dagar Getty Images. Sidor där det tillhandahålls mängder av så kallade triviala bilder. Behöver du en bild på e gurka finns den där. Eller ett höstgult skogsbryn. Bilder som har teknisk kvalitet, som går att använda till något, som är grunda och lättlästa. Trivialbilder är sällan dåliga eftersom de sällan riskerar något. De är vad de är och gör oftast sitt jobb.

(Gula löv, solsken och en bekant miljö ger bra respons.)
Därför ska man helst inte jämföra trivialbilder med mer komplexa och mångtydiga bilder. Sådana bilder lirar på en helt annan plan. Jämför inte en beskrivande text om  ett naturskyddsområde med en lyrisk beskrivning av, tja låt oss säga Tomas Tranströmer eller kanske hellre någon naturpoet. Var sak på sin plats skulle man också kunna säga. Men eftersom bild är ett språk, mångfacetterat och med många olika dialekter och tilltal bör det kanske ändå hanteras som ett språk. Inte som ett mystiskt tillstånd av påstående. Och att läsaren bemöter bildernas påståenden som just språk. Något sägs, och det sägs på ett visst sätt därför att avsändaren har en viss avsikt. 
Men om läsaren inte har den insikten, eller kunskapen. Vad händer då? (Ja, det här är känsliga saker som "Bengan" brukar säga.)

(Svartvita bilder anses generellt tråkiga. Dessutom ifrågasatt soffa i stadens centrala delar. Färre gillande utrop.)

Detta resonemang förbjuder inte på något viss att läsaren att ändå utbrista "O, vilken fiiin bild!!" Eller andra uttryck för stort gillande. Men hur nu bilden kommer att läsas handlar först och främst om var den publiceras. På vilken yta som man ibland säger. Och här får sändaren finna sig att reaktionen blir olika beroende på vilken yta sändaren-fotografen väljer. Och, vilket är allmänt känt, olika ytor resulterar i olika respons. Beroende på läsarens preferenser. Så visst är det skillnad att lägga upp bilder på FS jämfört med FB.

(Exempel på bild som renderar få gillanden av typen "fiiin bild!!! Den här bilden gillas av olika skäl förmodligen inte heller av dedikerade fritidsfotografer.)

Gatufoto. Hur det går till?

Nu på kvällskvisten tittade jag på ett par Youtube-klipp. Om några fotografer som på ett handgripligt sökte berätta om hur legendariska fotografer som Robert Frank och Vivian Maier skapade sina bilder en gång i tiden. Och då blir man lite trött.
A. Vare sig Vivian Maier eller Robert Frank hade en filmfotograf i hasorna som dokumenterade varje steg.
B. Avsaknaden av tidsperspektivet. Man skapar bilder i den tid man är i. I Vivian-filmen staplar reportern upp en ansenlig mängd fyrpack med tri-x som nån slags illustration över hur många exponeringar Vivian gjorde. (Svartvitfundamentalister kommer säkert att protestera då dagens tri-x inte är riktigt samma sak som det material Vivian använde, om jag nu är riktigt underrättad.)  
C. Det finns ett problem i berättelsen. Jag tror att man glömt bort kopplingen med fotografens nervsystem, fotografens alldeles unika öga utifrån alldeles egna referenser. Fotografens egen botten av erfarenheter. Jag kan ha missat något där i klippet. Vem vet. Men jag har svårt att tänka mig att någon lägger ut ett klipp med till synes handfasta råd, samtidigt som denne någon säger att räkna inte med att ta liknande bilder eftersom du saknar det allt väsentligaste, en livserfarenhet och en alldeles egen bildsyn. 

Men nu får det bli en färgbild och vem kan man då osökt tänka på. Ja varför inte Bruno Barbey Magnumfotograf. Och även om han är färgfotograf av rang så är det egentligen den här svartvita bilden jag fastnat för nån gång i tiden. Och så hänger den med i bildminnet. En sextiotalsbild från Neapel. Orsaken till att jag fastnar för den är att den är ganska lätt att läsa samtidigt som de är rätt komplext uppbyggd. Många bildelement. Komposition? Ja, men sannolikt en komposition som Bruno hittade i negativet. Utsnitt? Ja, det är tight som det ska vara när alla gatufotots parametrar stämmer. Fast det är ju det där med gatufoto, som inte riktigt fanns på den tiden.

(Indisk marknad. Väldigt mycket plast. Man värjer sig. D300 24-70 2.8)

Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)