Försommar är ett vackert ord.

Idag, ett bidrag till matfotografiets domäner. Men först en liten bakgrund. Jag har vandrat i Europa, inte sällan längs med Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Fram till målet lär jag inte komma och om nu vägen är själva målet så må det väl vara som det vill med den saken. Till saken ska sägas att mitt och sällskapets uppsåt knappast är av religiös art. Men stigarna och vägarna är väl utmärkta, lätt att hitta och det är gott om Gites och andra härbärgen utmed vägen.

Om man säger att hungern eller en tom mage är den bästa kryddan så gäller väl det de som kan fylla sin mage då och då. Trots eländets tider så går vi inte hungriga här. (Nja, kanske inte helt sant, nog finns det fattigdom runt hörnet även här.)
  Nåväl. För ett antal år sedan  kom vi en afton fram till en liten, liten by på den franska landsbygden, nånstans mellan Cahors och Moissac. Så liten att det obligatoriska lilla kaféet inte fanns. Vi skulle dock övernatta i ett kloster. Ett ovanligt stort kloster. Ett kloster som hade som affärsidé att vara härbärge för pilgrimer och andra vandrare utmed de franska vägarna. Där, i en matsal dimensionerad för en annan tid då det gick tretton nunnor på dussinet serverades vi en synnerligen enkel, frugal är ett ord som gärna dyker upp, men välsmakande middag. Franska middagar serveras för övrigt gärna sent. Men det är särskilt förrätten som koms ihåg, och som blivit ett vanligt tillbehör i vårt kök. 
   Det enkla franska bondköket här representerat av rivna morötter ( jag nämnde något om hungern som den bästa kryddan?). Men. Att riva morötter är en sak. Att riva dem på franska är en annan.
   Morötter rivs på den fina sidan på ett rivjärn. Till fyra morötter rivs dessutom en åttondels rotselleri. Blandas och stänks med en enkel vitvinsvinäger. Lite salt. Lite vitpeppar och en skvätt enkel matolja. Voila. Olivoljor av finaste kvalitet och slikt göre sig icke besvär. Det här ska vara enkelt.

En försommardelikatess är den vanliga skogslöken. Förvälld med lite citron och olivolja ungefär som man ofta serverar purjolök. Eller varför inte tillagad i ett hörn av grillen. Med lite olja och lite strössling av flingsalt, så där som TV-kockar alltid gör. (Det där med jod och sköldkörtlar är månne ett okänt begrepp i den högre gastronomin.)

Nu är försommarnattens tid och natten som aldrig blir riktigt natt ringer av trastarnas sång. Det är på det hela taget en väldigt behaglig tid. 

(D800 med 24-70. En lite speciell grej med matfoto är skärpedjupet. Det här är en genre som är som gjord att fördjupa sig i bokèh och antal bländarlameller och andra teknikaliteter. De här bilderna visar endast prov på lite granna oönskad oskärpa.)

En udda combo i gatufotosegmentet

Skulle det kunna vara. En Nikkor P-C 1:2,5 105mm. Med adapter till en Fuji Xpro2. Även om kameran är nästan helt rätt är objektivet inte det. Enligt gatufotografiets standard. 105 mm på Aps-c så hamnar man bort i 160 mm. Och drar man sig sen inte för att beskära en del så är man snart på väg mot det härad där fågelfotografiet sakta höjer sig över den fotografiska horisonten. Och huruvida telefotografering är accepterat eller inte i gf-landskapet så fins det så klart en annat problem här. Inte autofokus. Och hyperfokalmetoden kräver nog ett lite mer tillåtande skärpedjup än en 160 mm med bl. 3,5 eller nåt ditåt.
   Men bortsett från såna här smakfulla gaffelbitar i den fototekniska diskussionen, går det att fotografera GF med såna här brännvidder? Ja, men långsamheten i själva handhavandet med manuell fokus och ibland lite tidsödande skärpekontroll så skulle svaret nog vara, nej. Dock. Bildutsnittet ligger de facto ganska nära ögats faktiska bildutsnitt. Och då talar man om vad tapparna registrerar, ett ganska begränsat synfält som ligger väldigt långt från GF:s rekommenderade 35mm.
   Men nu ska man i sanningens namn skilja mellan vad ögat registrerar och vad en bild visar. Det är liksom inte riktigt samma sak. En  fotografi är ju som en målning i det att utsnittet är konstnären, fotografens val av beskrivning. Inte samma sak som vad ögat registrerar. Och ögat scannar dessutom supersnabbt verkligheten, eller en bild, och bygger ursnabbt en avläsning.
   Med en förenkling kan man kanske säga att brännvidder i 100 mm och uppåt mot 150, 160 är ögats millisekundsuppfattning medans 35mm och däromkring är bilder som ögat kan tillåtas skanna i. 35 mm (eller snarare 40mm) är det utsnitt som tillåter ögats scanner-minne att behålla bildutsnittets information. Det är såklart inte ögt som ser utan hela synapparaten med hjärnans olika minnesfunktioner och bearbetningsmekanik som arbetar. Och där kommer de extra ”vidvinkliga” brännvidderna, utsnitten in i bilden. Som till exempel det att fotografera med ännu mindre brännvidder än 24 mm i gatu-  och närmiljö. En sån bild ofta ger ögat, med sitt begränsade utsnitt,  väldigt mycket att scanna runt i. Kanske så mycket att det tar en stund för synapparaten att komma ihåg, det behövs fler scanningar så att säga. Och då uppstår kanske en ögats tvivel och osäkerhet, en närhet som ögat signalerar är mindre än en armlängds avstånd, coronatider att bortse ifrån,
   Som sagt, en bild är att betrakta som en retning på synapparaten. ( Nån gatufotobild med ovan nämnda kombo finns dessvärre inte att tillgå för närvarande. Får återkomma med det.)

Förberedelser till en fest

Är en låt av och med gruppen Kebnekajse om ni minns dem. Middagsförberedelser, dock inte till annat än en väldigt liten fest. Nässlor, körvel och lite ramslök ska bli en liten förrättssoppa. Med en schalottenlök,  lite buljong, en skvätt vitt och en enkel redning på slutet. Till segundo piatti  får det bli en smördegspaj med ramslök och fetaost.

Mat som tidsfördriv? Lite, lite slowfood över det hela även om man snor ihop sånt här ganska fort.

(D800 0ch 24-70 2.8. Kebnekajse låter betydligt skramligare på Spotify än vad jag minns det som. Kan ha med den kraftiga komprimeringen på Spotify.)

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.

   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

After the rain

Är en låt som John Coltrane spelat in ett antal gånger. Och den passar rätt bra idag. Vi hade svårt regn som det heter, eller ihållande, halva dan. Sen bröt det upp, som det vanligtvis gör. Och då får det bli en runda runt huset.
Har jag sett nåt folk idag? Jodå, några tidstypiska godmorgon och hej på vederbörligt avstånd. Man måste inte kasta sig i famn på grannarna nödvändigtvis. Fredrik Lindström har gjort en spaning på skillnaden mellan att säga hej och att säga hej-hej när man möter någon obekant i spåren eller på stigarna. Hej-hej då känner man inte varann men när man går över till Hej då har en relation upstått. Nån form av gemenskap. man är någon. Därför säger jag Hej till alla här på FS.

(Det är Xpro2 med 23:an som nyttjas mest just nu. Men när jag såg Jerrys högvinst i hans senaste blogg så undrar jag om jag inte ska skrämma liv i F2:an i alla fall. Kosta vad det kosta vill.)