Grått, ingen fotolust alls...

Ja, ungefär så här kul var det idag. De säger, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag säger, det finns inget dåligt väder, bara dåligt humör. Men man måste göra sina timme och sina kilometrar varje dag. Bit ihop och tänd pannlampan.

Man kan säkert anstränga sig lite för att se färg i tillvaron nu också. Men visst är det så att de här gråveckorna har sin avvaktan. 

En liten pryttels långa väg

Beställer en liten pryttel på nätet, en bra-att-ha-grej i fotosegmentet. En adapter mellan Nikonobjektiv och Fuji-x. Den 29 november behandlas min beställning och infinner sig dagen efter i Shenzhen, Kina. Ett par dagar senare dyker den upp i Hong Kong för att någon dag eller två ta flyget och arton timmar senare hamna i Maastricht i Nederländerna för vidare befordran till Amsterdam där en del tullformaliteter klaras av. Sen blir det att åka lastbil till Halmstad. Ytterligare en lastbil till Norsborg. Och sen, inte helt klarlagt vilken väg, ligger den utanför dörren på morgonen. Allt kan följas på nätet.

Och då tänker jag på den här, en lastplan från S/S Baltic. Det är tjugotal och styckegods till hamnar i Sydafrika, Indien och Australien. Handritat, handskrivet, färglagt av min morfar, då förste styrman. Tittar man noga hittar man förutom papper och träfiberskivor ett kolli revolvrar, fyra tunnor torskleverolja, fem pianon (stuvade i däckshuset) och en hel del andra mer eller mindre oundgängliga förnödenheter, däribland ett parti cherry brandy i aktern.

Se på konst

 Betraktande av  konst.

(Ett nyfött vildsvin i stearin. Skulptur av Fredrik Strid. Stearin kan synas märkligt men det finns en idé bakom det. I vanitasmotiv ingår ofta ett ljus som en symbol för förgängligheten. Henny Linn Kjellberg har gjort draperierna i bakgrunden. Väv som är behandlade med porslinslera. Mycket subtilt och väldigt effektfullt. Det är mycket svårt att låta bli att stryka lätt med fingret på ytan. Uppsala konstmuseum.)

Nu gör jag lite reklam

för den här kalendern som ges ut inför 2020. Vi fick ett exemplar som present i går. Jättefin och man blir alldeles varm i knäna.
Du kan köpa den i Stockholm, än så länge oklart var eller hur. Återkommer. Som sagt all vinst tillfaller de 13 medverkande.
Ingela S står för det utomordentliga fotografiet. 

Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)