dagsform, ekorrhjul, dizzy.

Gråväder. På andra sidan gatan har någon skrivit Dizzy och då undrar jag om skribenten syftar på Dizzy Gillespie. Oklart men inte troligt. Jag har Dizzy i lurarna. The Champ Inte världens bästa låt här i ekorrhjulet. Fossingarna vill ha lite mer tempo.

( Mobiltelefonbild. Lite Silver efex fick det bli idag.)

xxx, en höstpromenad.

Nordlig vind som nyper i kinderna. det är friskt och klart. Ljuset står påtagligt lägre så här års. Går ut med kameran på axeln och ett par objektiv i ryggsäcken. Det blir nu inte så mycket foton. Jag tänker osökt på Bruno Liljefors, konstnären, han som gick ut med en bössa och kom hem med en tavla. ( han gick ut med en kamera och kom hem med...) Annars är dagens strövområde just de marker Liljefors beskriver som sin barndoms domäner. Fälten norr om Uppsala upp mot Tunåsen och Gamla Uppsala. Bruno L beskriver dessa marker i boken ”Det vildas rike”. Marsvårarna, kråkorna, stenbackarna, enbuskarna. Jo, lite av det finns fortfarande kvar här ute. Och åkrarna är vända ut och in. För så är det i november.

Uppe på åsen hittar man  Miren. En mir är ett slags astronomiskt instrument. Med ett lite grovhugget och primitivt utseende. Och lite fantasieggande. Får mig ofta att associera till "Monoliten" i Kubricks 2001- a space odyssey. På något sätt.

1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)

Bra bilder. Med mobilkamera?

Det finns många parametrar för att en bild ska bli bra. Eller räknas in i de bra bildernas skara. Skärpa, komposition, färg. Och dynamiskt omfång, kontrast. Ibland räknas också bildens berättande dimension in. Men mer sällan fotografens uppsåt. Alltså, vad ville fotografen berätta, och varför är då exempelvis bildens dynamiska omfång viktigt för berättelsen? 

Ja, eftersom en bilds dynamiska omfång kan ses så är det rimligen en berättarkomponent. (Allt som syns i en bild tillför bildens berättelse något. Eller i vissa fall, drar i från.) Och om fotografen nu har ett uppsåt får man förutsätta att allt som berättas är viktigt. Och allt som syns i bilden är viktigt. Mer eller mindre.
Nu är kanske dynamiskt omfång inte det första normalbetraktaren ser. Eller för den delen andra berättarkomponenter av den digniteten heller. Och det borde sagts tidigare att just det här bildexemplet är inte ett exempel på överdrivet dynamiskt omfång, om man får uttrycka det så...
Men återvänder nu till fotografens uppsåt. Och fotografens förmåga. För nu är det ju så, alla verkar vara överens om det, att det är inte kameran som avgör om det blir en bra bild. Det är fotografen bakom kameran. Så, en hyfsad fotograf tar hyfsade bilder med mobilkamera eller en ESR. En begåvad och mästerlig fotograf tar begåvade och mästerliga bilder med en mobiltelefon eller ESR. En halvdan fotograf tar halvdana bilder...och så vidare. Och nu pratar vi inte om dagsform eller inspiration.

Så det här med bra bilder från mobiltelefoner. Ja, jo. Men håll med om att ergonomin är inte på topp. Och besväras de inte ofta av abberation och klent dynamiskt omfång. Inget att bry sig om kanske. För det verkar som om bara det att det är en telefon som kan ta bilder tycks uppväga alla brister.

(Väldigt lite fotolust. Trots nytt kamerahus. Men med en förkylning i kroppen. Snor och snörvel, nä, bida sin tid istället.)