Utskärgård

Österskäret, Gillöga. Augusti 2019

En tur till de yttersta skären blir det varje sommar. Gillöga i Stockholms skärgård var några år sen sist. Det ska helst vara hyggligt väder när man sticker dit ut. Ankarbotten är inte att tala om. Här åker ankarna kors och tvärs på hala undervattenshällar om de inte fastnar för gott i nån skreva.
Men vackert är det. Och den här dagen tittar S/S Blidösund ut också.

Vill man läsa mer om Gillöga rekommenderas Sven Barthels och Roland Svensons bok ”Gillöga”. Om det bokverket kan man skriva en hel del. Men det får bli en annan gång.

Att justera en bild. När ska man lära sig det då?

Den här bilden använde jag ett par gånger när jag inför lärarkollegor försökte förklara det här med hur man justerar en bild för ett framtida tryck. Och hur man kan tänka på en redaktion. Både tekniskt men också kommunikativt. Jag gjorde det delvis därför att jag ville säkerställa en slags kompetensöverföring inför min pensionering som då kommit innanför händelsehorisonten. Kompetensöverföring, sagt i all blygsamhet. Men framförallt därför att mycket av medial kommunikation är ”inhouse-production” i skolsammanhang. Ett utskick till föräldrar kan innebära en stor målgrupp. Och hur håller man en nöjaktig kvalitet på alla dessa produktioner. ( Till saken hörde att jag tidigare varit deltagare  i en kampanj initierad från Skolverket, vars syfte var att sprida digitalt kunnande inom lärarkåren.  Med lokala handledare, med studiematerial och praktiskt kursupplägg utformad av en privat aktör. En liten delikat soppa kan man med viss fog säga.)

Alltså, en bild är inte klar bara därför att den har lämnat kameran. Att justera bilden för publicering på nätet må vara en sak, men att justera inför en kommande publicering i tryck, läs offsettryck  kräver en del kunskap som inte går att lista ut på egen hand.
Jag började med den bildredaktionella delen. Hur läser man bilden? Har bilden ett nyhetsvärde? Fungerar den och kan den läsas över tid? Hur kan bilden disponeras över en sida eller ett uppslag? Hur utnyttjas bildens format? Finns möjlighet till beskärning? Och så vidare?
Därefter gick jag in på hur bilden borde hanteras tekniskt. Och så klart varför. Färgtemperatur ( Jag ställer alltid färgtemperturen automatiskt och bilden i raw.) Svart och vitpunkt och en kurva som ökar kontrasten något. Men behåller teckningen i de mörka partierna. Jag visar också vissa operationer som görs i PS till exempel partiell skärpning i bilden med hjälp av lagermasker. Och några nyanskorrigeringar som behövs. Jag resonerar vidare runt bildstorleken både uttryckt i pixlar men också bildens upplösning uttryckt i ppi. Och vad det är.
Det mesta av det här är basic. För en fotograf och layoutare kanske. Men som det ser ut idag så förutsätts det att detta ska vara ett allmänt ”knowhow”.
Och nu hoppade jag över lite teknikaliteter när bilden går över till cmyk, subtraktiv färgrymd, tryckprofiler och lite annat smått och gott, som punktförstoring till exempel.
Jag hade full förståelse att mina kolleger betraktade allt detta som nyheter och en intressant inblick i den grafiska världen. Men vad som förvånade mig var att man på skolledarnivå allt från det lokala planet upp till kommunal nivå (och även högre upp) visade ett så pass stort ointresse för de generella frågorna kring hur undervisning och beredskap i olika kurser ska fortleva. Och hur man utnyttjar lokal kompetens i den egna marknadsföringen.
Tryckanpassning av bild må vara en udda specialistverksamhet, men när man går vidare och betraktar svensk skolas handlingsprogram och beredskap för bildförståelse, bildanalys finns det anledning att känna viss förfäran. Bild och läs då fotografi är en mycket stor del av vår kommunikation. Ja, helt enkelt vårt viktigaste kommunikationsverktyg i dag.

Något om bilden. Varje år arrangeras en idrottstävling mellan den två anrika gymnasieskolorna i Uppsala. Katedralskolan och Lundellska skolan. Det balanserar ofta nånstans mellan blodigt allvar och gemensam förbrödring och försystring och är på det hela taget en mycket trevlig tradition. Den här målgången är sannolikt ett viktigt minne för flickan i täten. Hennes säkra vinnargest är bara så obetalbar. Lägg märke till att hon de facto svävar in över mållinjen. Jag tog bilden med en D300 och ett 80-200mm. Bilden är därefter beskuren något för att passa ett uppslag med utfallande bild. Än så läge är bilden kvar i RGB.

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?

Gatufoto, en tanke om brännvidder.

För ett tag sedan skrev jag om det här med brännvidder och jag tyckte att 35mm och hyfsat mycket rumslighet i bilden var något att tänka på. Kanske rent av eftersträvansvärt. Mycket miljö runt händelsen. Men den typen av bild har kanske sitt problem i det att bilderna ofta får en slags smygtittardimension, något som jag inte är riktigt bekväm med, även om jag tillsammans med många andra tagit  tagit en hel del sådana bilder själv. Egentligen tycker jag att 35mm är den brännvidd som så att säga har mest slarvmån. Man kan lätt beskära ner till ett i gatufotosammanhang  accepterat 50mm utsnitt. Och med hyperfokalt tänkande, en rimlig bländare och tid är det bara att köra på. Från sökare, från höften, från brösthöjd eller så. Och det är en slarvmån som tillåter en hel del kompositionsbeskärning.
Det är också möjligt att beskära ännu mer, till det aktiva ögats synfält, motsvarande cirka 80-90mm. 
Men om man väljer att gå åt andra hållet till mer vidvinkligt, vad händer då? 24mm eller ännu mindre, då blir det jättemycket rum om man håller sig på det lite ”fega” 35mm avståndet. Och man har inte vunnit något på det. Man är fortfarande inne i ”offrens” blickfångszon. Men förlorar en del av möjligheten att beskära. Från 24mm till 80mm är ett stort steg och en hel del skärpa förloras i så fall. Om man nu är ute efter skärpa. En strategi när man väljer korta brännvidder kan vara att i stället att gå innanför motivets comfort zonegräns. Jag har sett några fina exempel på det den sista tiden här på FS.  Innanför den zongränsen kan man nog dessutom rumstera om ganska obemärkt. 
Det här var en tanke som slog mig häromdagen. Nåt jag ska prova lite mer genomtänkt nästa gång jag far in till människobyn. Skruva på 16mm på Fujin och testa. Men sen kommer så klart det där med bildens berättelse också.

Den här bilden är bara med som ett exempel på ”fegzonen”. Och kan man inte få ta ut pengar i en bankomat utan att det ska hänga en fotograf i hasorna. Kan man undra. Å andra sidan skulle den här bilden nog vara omöjlig att ta innanför komfortzonen utan polisanmälan för intrång. Och hur intressant är en bild på någon som tar ut pengar i en bankomat kan man undra.