Extrainsatt blogg. Lite grann från gatuperspektivet

Idag är det bandyfinal i min stad. Därav extrainsatt blogg. Villa Lidköping mot Västerås.

En winner. En looser. Bandy är en ganska vänlig sport. Om det ingår att som hängiven supporter laddad med en så kallad bandyfrukost ( pyttipanna med ägg och en öl därtill. Eventuellt en jamare.) är det svårt att uppamma nån sån där huliganattityd. Det är liksom lite tradition och folkfest över det hela. Men en vinner... Västerås damer tog guldet. Och Villa Lidköping herrar sitt guld. ( Det var visst lite stökigt på en läktare. Kanske inte tillräckligt med bandyfrukost helt enkelt.)

Men jisses vad tiden går...

Att vakta utställning kan bland annat innebära att lyssna till två farbröder i en fotopodd som  diskuterar förhållandet sensorstorlek, brännvidd, bländarstorlek...Eller läser några rader i Kurt Bergengren: Fotografera är nödvändigt. Det är väldigt långt däremellan. Sen blir det några sidor i Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet. En sån där rysk roman, tegelstensformat. Massor av personer och en linjär berättelse som går i framåtriktning. Man kan få tiden att gå på olika sätt. Skriva lite i en blogg till exempel.
 Den här bilden på ett av barnbarnen, femman, får mig att tänka på två månader som är en förskräckligt kort tid i mitt perspektiv, men i den här unga damens är det ungefär ett tolftedels liv. Om jag räknat rätt. Och den här bilden, en sen januaridag, iskalla fingertoppar och allt det där.

Men idag är det vår. Luften andas av en försiktig tillförsikt. Jag hör bofinkens smatterfanfar, Jag är här nu! Kniporna som ligger och tjyv-vakar över sina holkar. En stigande lärka. Flockar av sångsvan vid horisontranden. Och axlarna som sänks.

Om samvete, ovanligt lite kondensstrimmor och gammal film.

För ett par år sedan bestämde jag att nu är det flygfärdigt. Anledningen heter Alvar-Thilda-Sixten-Idde-Loa-hedda-Nils. Jag tänker gå till deras familjehistoria som en farfar/morfar som åtminstone gjorde lite grann för att underlätta deras tillvaro. När de i sina medelålderskarriärer har att arbeta med problem som min och tidigare generationer har ställt till med. Vad gäller flyget tänker jag att det var kul så länge det varade. Jag tänker också att det huvudsakligen vegetariska köket är godare, och är en roligare utmaning i köket. Och lite annat. Jag väljer att lita på 97 procent av forskarsamhället i miljö och klimatfrågor. (Oavsett vilken fråga som dyker upp brukar det alltid landa vid att två tre procent av forskarna har en avvikande mening. Inte helt klarlagt varför.) Och jag hejar på alla Gretor och de massor av unga människor som tar till det fredliga vapnet som står dem till buds, nämligen strejk och protest. 
Och idag syns inga kondensstrimmor. Men det är förstås inte takeoff- landing på Arlanda vid tiden för denna bild. Det mörka nertill på bilden är en bit av rikets bästa åkermarker. Med högsta bonitet. Där är det dumt att bygga köplador och lägga asfalt. Vrider man blicken 90 grader vänster ser man förskräckelsen. 
Idag prövar jag åter ett nyköpt, begagnat Fuji 23/ 1.4 och det är väl inte riktigt den här typen av motiv det objektivet är ägnat, åtminstone inte i min arsenal. Men det är ett trevligt objektiv som jag förväntar mig mycket nöje av. Och när jag sitter framför datorn och bearbetar den här bilden så kommer jag osökt att tänka på den där svartvita diafilmen Agfa Diadirect. Nån annan som minns den?
Och så ser jag vårens första trana. På väg norrut. Men den blir det ingen bild på. Med ett 23mm.

provkörning av ett objektiv

I Uppsala universitets trapphall finns en del gamla gipser som i kombination med ett speciellt ljus lämpar sig väl för att provköra objektiv i. Det är både ett diffuserat dagsljus genom takkupoler och en del konstljus. Inte så mycket just här i dunklet, man får dra upp iso ett par steg och det får såklart tas med i beräkningen vid utvärderingen. Jag tycker ändå att det här fullständigt manuella Meike 2.8/28 levererar rätt bra. Också är det så kul att fotografera på "riktigt". Inget autofokus, manuell tid och bländare. Hyperfokalskala finns. Man får tänka till lite. Inte ha alltför bråttom. 

Lite grann om porträtt och fotografiska förlagor

Någon som är bekant med Rembrandtbelysning? Sådan erhålles, enligt Herman Hamnqvist en av grundarna av  Sveriges Fotografers förbund, genom att modellen placeras 130 cm från ett fönster och kameran 230 cm in i rummet. "Skulle skuggsidan utfalla för mörk, får man tillgripa reflexskärmen, men med den yttersta försiktighet, så att icke den önskade effekten går förlorad". Tips från 1903.
Den här bilden skulle säkert ge Herman Hamnqvist kalla kårar. Ljuset nästan frontalt, inte riktigt. Bakgrunden så nära att både kärnskugga och slagskugga blir mycket tydliga och högst närvarande.  Frågan är om Hermans fotografiapparat mäktade med ett såpass kort skärpedjup som den här bilden har, eller om det alls vore önskvärt på Hermans tid. Sånt vet vi inget om.
Det här är Hanna. Hon är bland annat silversmed på halvtid. Hon har hjälpt mig med att vara modell för de bilder jag behövde till min utställning "Allt det vi inte såg". Jag har använt fotografierna som skissmaterial till ett antal teckningar. Inte just den här bilden dock.
Att använda kameran som skissblock är inget nytt. Impressionisterna var aldrig främmande för det. Zorn gjorde massor av sina etsningar direkt efter fotografi. Såg en intressant utställning på Thielska galleriet i Stockholm förra sommaren om detta, signerad Annica Karlsson Rixon. Man kan se det i Zorns etsningar. Den fotografiska förlagan är ytterst närvarande.

Jag gillar porträttfoto som har någon slags rumslighet i sig.