Mörker och låga moln

Jomen visst. Det är trevligt att ta natt och kvällsbilder. Och som sagt, nu för tiden gäller det mera att tygla kamerans förmåga än att pressa ut det mesta ur ett negativ.

Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?

Tour de France. Musée d`Orsay

Numera verkar allt betraktas som genom ett filter, eller?

Picasso på d`Orsay. Och ett par skolklasser i skiftande åldrar som ritar av. Här tar man bild på allvar.

Sånt som gläder en gammal bildpedagog.

Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)