Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)

Linsen som verktyg och lite annat i dagens tidning

I lördags hade vi vernissage med en fotobaserad utställning på Åhuset Walmstedtska gården. Det är roligt att få positiva omdömen. Det känns som det är på rätt väg. Mina landskap är ett försök att gestalta en liten, liten bit av flykten genom Europa. Det där att fly för sin existens i ett delvis underskönt landskap. Ja, nåt åt det hållet iallafall. Ungefär så här ser det ut.

dagens utflykt och ord som börjar på o.

Idag blev det en tur till Enköping för att lämna in några teckningar till Enköpings konsthall. Sen träffen med Awni, min nya vän från Syrien. Idag pratade vi lite om reklam och copywriting. Apropos ett kommunalt utskick. Vi är rätt överens om en del saker. Awni läste journalistic photography i Damaskus. Sen blev han krigsfotograf, men i ett land där många krigar med många, är det lätt att hamna på fel sida. Och är det inte regeringssidan så kan valet snabbt bli fängelse eller flykt. Syriska fängelser är nog inte riktigt som i Sverige. Det blev till att snabbt lämna kameror, pengar och det mesta annat i Damaskus. Och den vanliga vägen till Turkiet, sen till Grekland och vidare upp genom Europa. Och här en vardagsbild, oregisserad, oredigerad. (Och jag försökte förklara det här med svenskans egenhet att sätta o framför ord så att det blir det samma som inte. Ungefär.)

Black friday-Black out

Alltid varit konfunderad över de logiska kullerbyttor som handelns representanter måste begå. För visst är väl de konsumenter ibland de också. Och om det nu är så att de är ansvarstagande människor, vilket de flesta anser sig vara. Då får inte jag ihop det här riktigt. Har jag missat nåt?

Trevlig lördagkväll önskas.

Paris gator. Fast lite på ett annat sätt.

Robert Doisneau på Kulturhuset är en typisk vandringsutställning. Snyggt ramad. Snygga kopior. En förklarande film. Ingen katalog. Ingen trycksak som binder ihop det. Inget att ta med sig. (Det blir nog att beställa något från nätet.)

Doisneau har stått på favoritlistan i många år men jag har aldrig haft tillfälle att se en samlad utställning tidigare. Jag frapperas av att det är så mycket avstånd i Doisneaus bilder. Många bilder har ett uttalat lugn. Det är vyer, det är parisisk förort, och se där, en liten bild från Joinville sur Marne också. Liksom våra ”hemtrakter”. I de fall människor avbildas i halvfigur, eller något som kan kallas närbild är det alltid i något slags ömsesidigt förhållande till fotografen/betraktaren. Det är ett slags horisontellt betraktelsesätt.(Fast fotografen har alltid trumf på hand.) Det finns inget agressivt i detta. Men, som sagt, ofta, i det utvalda bildmaterialet är avståndet långt. Och det är mycket rumslighet i bilderna. Det är väldigt behagligt och känns väldigt långt från ett påträngande gatufoto i brännvidd 35 mm. Det kan finnas en hake i detta resonemang, Doisneaus bilder skildrar naturligtvis en helt annan tid. Ett annat tempo, en annan rytm. Färre distraktioner. Ett enklare liv kanske. Om inte, det så kanske mer koncentrerat. Det är svårt att göra vettiga jämförelser över tid. 

I en monter ligger några kontaktkopior som avslöjar kvaliteten. De är så vitt jag kan bedöma perfekt exponerade.

Tunbjörk på Fotografiska är inte en besvikelse den heller. Även om jag redan sett det mesta både en och två gånger. Allra mest intryck gör faktiskt de svartvita bilderna från åttiotalet.

Tunbjörkare, och kanske också Martin Parr, fast han är fränare, mer aggresiv med sin kamera, har fått många epigoner. Och sämre förebilder kan man så klart ha. Dock att få en berättelse att fungera helt klockrent med formspråket. Det är där hemligheten ligger. Och det är kanske där epigoneriet inte klaffar alla gånger.

Nåt som gäller bilder, inte bara fotografi utan lika mycket måleri, tekning, grafik, ja konst och bild i största allmänhet är eftersläpningen. Mycket av det vi tycker oss vara nytt är ofta redan en generation gammalt. Vilket skapar vissa problem för den som försöker skapa något nytt. Det mesta är redan gjort. En liten reflektion som svepte genom hjärnans vindlingar på väg hem.

(Min bild är tagen i ett Paris som ligger ganska långt från Doisneaus förorter. Törs man säga att jag är väldigt nöjd med den här bilden. Jag känner doften. Jag hör ljuden. För mig räcker det.)