Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt. 

Kära vän, ur tiden.

Jag scannar och letar bland gamla negativ. Och hamnar tillbaka i den gamla Konstfackstiden. När Konstfack låg på Gärdet. Rött tegel. Fyrkantigt. Modernt. Spånskiva, treetex. Det är möjligt att vi gör en uppgift om porträtt eller personfotografi. Det finns många negativ. Pentax spotmatic. En 35:a. Det här är en bild jag tänkt publicera. Men först, en koll om det är OK. Lite sök på Google, lite på Eniro, Hitta.se. Inga träffar. Osäker. Sen får jag reda på, vägarna är ofta outgrundliga, du finns inte längre med oss. Livet har sin gång.
Och ska jag lägga upp bilden? Ja. Jag tänker i nån aspekt som bildmakare, såna som vi var både du och jag, att den här bilden håller nog. Jag tror att du tycker det också. Så, det är väl det minsta jag kan göra. Vila i frid. Kära vän.

Blå himmel

Ut till Vikskobbarna. Det står en måttlig till frisk bris från SSO. Solen tar och man ser hur naturen har bråttom nu. Det gäller att gå i blom och sätta frukt eller frö så fort som möjligt. Det finns strategier. Årmillioner av evolution har satt sina spår. Och apropos spår. Har du försökt fotografera en blå himmel nån gång. En himmel utan kondensstrimmor, eller rester av såna? Nä, kunde tänka mig det. Inte alldeles lätt. Spåren förskräcker. Och vad jag mer lägger märke till, ute på kobbarna är en avlägset monotont muller. En söndageftermiddag i början av juni. Några höghastighetsfarkoster syns inte horisonten runt. Ingen helikopter, inget propellerflyg. Och det är inte min tinnitus, den har mycket högre frekvens. Men det är en fond av motorljud helt enkelt. Och högtrycket består. Det har varit lågvatten nu i en månad. Det ger skärgården en slags vit midja.