HCB Omläsning

Det händer väl då och då  att vi läser om böcker. Favoritromaner. Och upptäcker då nya dimensioner i berättelserna. Det kanske har med mognad att göra, eller nya erfarenheter som lägger nya raster på tillvaron.

På samma sätt återkommer jag ofta till bilder. Läser om dem så att säga. Med nya glasögon, med nytt seende. Nu har jag ”läst” Henri Cartier-Bresson under några kvällar. Att stillsamt bläddra ett par av hans  bildböcker. Bläddra fram och tillbaka. I lugn och ro och verkligen  ge sig hän bilderna.

I HCB:s bildvärld upplever jag påfallande ofta ett lugn. Ofta ett ganska ansenligt avstånd mellan betraktare-fotograf och motivet. Om man tänker att människorna i bilderna är motiven. Och är de nära, är de betraktade. Det finns väldigt sällan någon slags fotografisk påstridighet i bilderna. Väldigt sällan känslan av 35mm-närhet. För all del, visst är det åt vidvinkelhållet, jag tänker inte gå in på någon brännviddsanalys, mest därför att den teknikaliteten blir ointressant i HCB:s bilder. Hans bilder står av egen kraft, de står i sitt berättande.

 Och ofta ryggar. Ryggar som i sin bortvändhet har något att berätta. Och som sagt, väldigt ofta sker det som är berättelsen, väldigt långt borta. 

Henri Cartier-Bresson:Europeans. Förord av Jean Clair.

Ett år senare

Haha.Tack för kommentarer. Så här ser det ut idag. Ett år senare. Friherre som man är. En del sladdar nu med. En Eizo-skärm. Dropcapen är gjord av Kapaskiva och målad med mattsvart färg. Sladdlösa möss äter batterier till frukost verkar det som. Det där med 5000K arbetsljus och neutralgrå bakgrund enligt NCS, nja...hemtrevlighet går före. Eller hur?

Ett år sedan

Ett år sedan, på dagen var det här min arbetsplats. Det där med ordning och reda är rätt övervärderat...

Gatufoto, lite mer om ryggar.

En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en  "massbild", ett reseminne,  ett "vi var där".

(Nikon F  35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)

Paus i skärgårn

Liten paus i skärgården. Ut mot Systrarna i Svartlögafjärden går en råk, fylld med flockar av alfågel och ejder. Sången är intensiv. Så plötsligt ett wrooosch och allandet blir än mer högljutt och upphetsat. Jo men visst, det är "Gammel-Ante" som passerar på låg höjd, ivrigt uppvaktad av ett gäng kråkor. Det är äntligen vår i skärgården. Och har man inte värsta telet i sin objektivpark får man berätta istället. Det finn så många duktiga fotografer här på FS och bra foton på både örnar och ejdrar, knipor och skrak och allt vad det nu är och  heter. En ärla landar på strandskäret. Kommer med våren.

Isen är nu rutten och bör helst inte beträdas. Men rätt vacker. Skulle kunna bli en målning...