Tre fotografer, ett bomskott och frågan varför.

Min uppmärksamhet fångas av en egendomlig tråd här på fotosidan. Om ett projekt att i fotografisk bild berätta för Donald Trump hur det egentligen stod till i landet Sverige en lördagskväll för nån månad sedan. En inte oansenlig del av landets befolkning satt mer eller mindre absorberade av finalen i en mycket populär musiktävling, det föddes barn, och några lämnade jordelivet. En och annan olyckshändelse, men vad man kan utläsa från nyhetsrapporteringen, på det hela taget en ganska lugn och sammansatt lördagskväll.

I kväll bläddrar jag i tre fotoböcker, Dorothea Lange: The  American country woman, Sally Mann: Immediate family och Hanna Modigh: Hillbilly, Heroin, Honey. Det blir en afton med kvinnliga förtecken. Gemensamt har de att  de beskriver en amerikansk verklighet, inte hela alltihopa, utan var och en, en liten flisa av en verklighet. Nån slags komplexitet.

Och jag kommer inte förbi den malande frågan, varför går vissa i spinn så fort tankar som mångfald, altruism, komplexitet, empati, humanism kommer på tapeten. Det vore kanske bättre att träffas på ett ställe över en kaffe eller en pilsner. Så att man inkluderar även mimik och kroppsspråk. Det blir enklare så.

Och en bild som inte har ett dugg med saken att göra. Ett bomskott med Rolleiflexen, sent sjuttiotal. En bild det också. Vem är vem? Har inte en susning, men ett är säkert, vi är i ett av dessa marginaliserade förortsområden som man så gärna talar om idag.  (Ett neg som hamnat på avvägar bland annat skrivbordsjox.)

Fortsatta utgrävningar

En lördag på torget. Årtal oklart men någon gång på sjuttiotalets första hälft. I folkhemmet. Arbetarkamp puffar med hemligt dokument, någon vill stoppa tortyren och någon säljer äpplen från den egna täppan. Det känns rätt lugnt och där står en präst också.  Som sagt folkhemmet, och det är fortfarande på väg uppåt.
Pentax spotmatic 35mm tri-x (antagligen slarvigt framkallad, som vanligt)

mer Gillespie

Den andre gästsolisten på Uppsala Storbands konsert, saxofonisten Per "Texas" Johansson lirar basklarinett i Dizzy Gillespies ovanligt softa komposition "Con Alma". Som sagt storbandsjazz på hög nivå.

Gillespiana

Peter Asplund i Night in Tunisia. Peter Asplund, Per "Texas" Johansson och Uppsala Big Band i Gillespiekonsert. Storbands på topp.

Köpenhamn december 1977

Jag jobbar mig ner i gamla negativpärmar. Gamla bilder och historia. Det är sjuttio och åttiotal mest. Kvaliteten är inte alltid på topp. Mer sällan faktiskt. Att hinna ikapp. Innan jag kan börja teckna på riktigt igen måste jag ta mig igenom detta. Ge fotograferandet ett namn, en betydelse.

Köpenhamn. Vi lirar på "Huset". Början på december. En stad som på sitt borgerliga vis går in i andra advent. Man spelar Vivaldi – vintern i varuhusens högtalare. Ströget. Lite snöblandat. Gatorna där omkring. Salvation Army. Bleckblås, mjuka tubor och horn. Vi lirar som sagt på kvällen. Rock. Gick hyfsat, eller? Trötta själar äter smörrebröd från ett natttöppet café. Öronen ringer. Sover över i en utkyld rivningslägenhet på Norrebro. Vintern kom till Skandinavien.