NY fredag em. Bussen hem.

En till NY-bild. Det sägs att svenskar ofta känner sig  besvärade när de står i kö. Har problem med att ta kontakt. Gärna en armlängds avstånd. Om inte kan man ju alltid pilla med en telefon... Inte så typiskt svenskt kanske. Rätt allmängiltigt.
Fredag 14.00, snart är det sabbat! Bussen hem.
( När man tar en sån här bild är ett problem att man måste ha brännvidd tillräckligt att ta bilden tvärsöver 5th avenue. Det går liksom inte att kliva ut mitt i avenyn med risk att bli överkörd av en yellow cab. Därför blir det lite beskära.)

Höftskott

Idag tittade vi bland annat på Vivian Mayers bilder. Vi har nämligen halkat in på "street". Det tog en liten stund att koppla bildvinkeln till den kamera hon använde. Men med lite slutledningsförmåga, Vivians bilder och en äkta tvåögd att kika på så föll poletten ner. Vi gick igenom grundtankarna för zonfotografering ( men där villade det nog bort sig lite bland bländare och skärpedjup och, manuella inställningar). Vi tar om det nästa vecka.
Om jag har förstått saken rätt så finns det en svag aversion eller åtminstone ett lätt föraktfullt fnys mot att fotografera i midjehöjd. Eller att ta höftskott. Åtminstone luftades såna tankar i en podcast nära oss här på Fotosidan härförleden.
Jag har svårt att förstå det. Alltså om man nu, mot förmodan skulle ägna sig åt streetphoto med Rolleiflex eller liknande tvåögd, måste man då för att vara korrekt, skaffa sig en så kallad sportsökare, att sätta på toppen av kameran. Maken till bänglig och inexakt sökare får man leta efter. I sin enklaste form i princip en ram av ståltråd.

Den här bilden är dock inte ett höftskott, snarare med kameran i brösthöjd eller strax under hakan. det går det med. Och ett av de tacksammaste ställena att ta en bild, övergångstället.
Nä, inget mästerskott. Men ändå, han tvåan från vänster, är det han som ser fotografen, eller står han och vakensover? (indval)