Jim Frykholm, hört talas om honom?

Hur uthärdar man? I tiden vi lever i, med oron som växer med åren… Kanske spela död?

Utställningen ”Play dead” består till stor del av funderingar kring de gångna 50 åren, från Paris 1968 till i dag. Sin inspiration har Jim Frykholm fått från bland annat Johan Jönsons poesi med ord som ”självdödsadministration: SJ, Posten, COOP, sjukhus, skola, apotek” och ”en ofantlig jag-produktion pågår”. När ska individualismen nå vägs ände?

En del av bilderna har kommit till av mer eller mindre självterapeutiska skäl. Meditativa, petiga blyertsteckningar har gett konstnären tröst. Annat är mer skissartat måleri av gamla motiv som Jim Frykholm idisslar regelbundet.

Att tänka är ingen svensk tradition, säger Johan Jönson också. Kanske ska det till en poet för att visa oss en väg ut ur den här skiten?
( texten hämtad ur katalogtexten.)

Jim ställer ut på Galleri Ett Walmstedtska gården Uppsala. Väl värt ett besök. En vecka kvar.

( Och här blev det lite Tri-X i shoppen. Det passar Jim. Lite rått, ruffigt, mothårs.)

Tacksamt porträtt

En sån här solstråle eller kvicksilver är inte alltid så lätt att fånga. Motljus, kort skärpedjup och gärna ren om nosen vill fotograferande morfädrar ha. Spontanfotografen får nöja sig med vad som bjuds. Så det så.

Men jisses vad tiden går...

Att vakta utställning kan bland annat innebära att lyssna till två farbröder i en fotopodd som  diskuterar förhållandet sensorstorlek, brännvidd, bländarstorlek...Eller läser några rader i Kurt Bergengren: Fotografera är nödvändigt. Det är väldigt långt däremellan. Sen blir det några sidor i Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet. En sån där rysk roman, tegelstensformat. Massor av personer och en linjär berättelse som går i framåtriktning. Man kan få tiden att gå på olika sätt. Skriva lite i en blogg till exempel.
 Den här bilden på ett av barnbarnen, femman, får mig att tänka på två månader som är en förskräckligt kort tid i mitt perspektiv, men i den här unga damens är det ungefär ett tolftedels liv. Om jag räknat rätt. Och den här bilden, en sen januaridag, iskalla fingertoppar och allt det där.

Men idag är det vår. Luften andas av en försiktig tillförsikt. Jag hör bofinkens smatterfanfar, Jag är här nu! Kniporna som ligger och tjyv-vakar över sina holkar. En stigande lärka. Flockar av sångsvan vid horisontranden. Och axlarna som sänks.

Lite grann om porträtt och fotografiska förlagor

Någon som är bekant med Rembrandtbelysning? Sådan erhålles, enligt Herman Hamnqvist en av grundarna av  Sveriges Fotografers förbund, genom att modellen placeras 130 cm från ett fönster och kameran 230 cm in i rummet. "Skulle skuggsidan utfalla för mörk, får man tillgripa reflexskärmen, men med den yttersta försiktighet, så att icke den önskade effekten går förlorad". Tips från 1903.
Den här bilden skulle säkert ge Herman Hamnqvist kalla kårar. Ljuset nästan frontalt, inte riktigt. Bakgrunden så nära att både kärnskugga och slagskugga blir mycket tydliga och högst närvarande.  Frågan är om Hermans fotografiapparat mäktade med ett såpass kort skärpedjup som den här bilden har, eller om det alls vore önskvärt på Hermans tid. Sånt vet vi inget om.
Det här är Hanna. Hon är bland annat silversmed på halvtid. Hon har hjälpt mig med att vara modell för de bilder jag behövde till min utställning "Allt det vi inte såg". Jag har använt fotografierna som skissmaterial till ett antal teckningar. Inte just den här bilden dock.
Att använda kameran som skissblock är inget nytt. Impressionisterna var aldrig främmande för det. Zorn gjorde massor av sina etsningar direkt efter fotografi. Såg en intressant utställning på Thielska galleriet i Stockholm förra sommaren om detta, signerad Annica Karlsson Rixon. Man kan se det i Zorns etsningar. Den fotografiska förlagan är ytterst närvarande.

Jag gillar porträttfoto som har någon slags rumslighet i sig.

och bakom objektivet sitter väl antagligen en kamera.

Jag är nog inte ensam om att ha en lite för stor maskinpark på den fotografiska hyllan. Som jag dessutom har förmågan att ytterligare utvidga. Men jag köper begagnat så det är väl ändå lite recycling över det hela. Grejorna fyller på något sätt ändå sin funktion. Bilden här ovan har väl alla typer av oskärpa en bild kan tänkas ha? Nej, skakningsoskärpa saknas, och faktiskt inte heller fel fokus. Nej, skärpan ligger där den ligger. Här är det rörelseoskärpa som gäller. Och enbart det. För att ta den här bilden är en stor sensor, ett vältecknande objektiv av kvalitet och ett stativ av nöden.

Syftet med bilden, och ett antal andra bilder som togs samma dag ( tack Hanna) var att fungera som skissunderlag till ett antal teckningar. Men borde det inte räckt med en mobilkamera? Eller en betydligt enklare utrustning? Och stativ? Det finns ju VR. Nej. För det här arbetet behövdes bra grejer, bra bildfiler. En mobilkamerabild hade fungerat alldeles utmärkt i sin egen värld, men så fort den hamnar utanför, i printvärlden, i trycksaksvärlden, i de stora skärmarnas värld och i andra världar så är den ohjälpligt distanserad. Jag behöver helt enkelt väldigt bra oskärpa i just den här bilden. Var sak har sin grej.  Syftet är att bilden i framtiden blir en av flera ganska stora printar utifrån en bildidé som jag funderat på länge. Jag kan naturligtvis inte lova att det blir av men om jag nu har bra råvaror så är möjligheten i alla fall närmare. Fast tanken att använda bilderna som fotografiska förlagor för att teckna en fotografisk oskärpa kittlar onekligen lite.

( D800 24-70mm 2.8.   bl. 9  1/4 sek.)