Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Passage i Prag

Dlážděná på väg upp mot Jindřišská. Vi passerar varandra en gång till. Därav den igenkännande  blicken. Var sågs  vi senast? Kan det ha varit  på det där antikvariatet uppe vid Opletalova. Men jag kan ha fel. Prag är inte så stort. Man möts då och då. Som de flesta storstäder går man från den ena kanten till den andra utan större  problem. Eller var det inte på Pivovar U Tří růží, där nere i gamla stan, nära Karlsbron? Bytte vi inte några artiga ord på stapplande tyska? Eller minns jag fel.

Om nåt i bergen ovan Collioure.

Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen  (Nikon D70 med kit-objektiv).
   En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.

Om skogen

Det här är inte ett hygge. Det är en skogsbrand ett par år senare. Lite förlåtande dold under ett snötäcke. Skogarna norr om Kårböle i norra Hälsingland. Ett näst intill surrealistiskt landskap och betydligt större än man kan föreställa sig eller för den delen betydligt större än vad den här bilden redovisar. 
Det är landskap som lokalbefolkningen sörjer. Det är ett landskap som är en minuspost i kvartalsrapporter. Det är landskap som genomfares av mörklackade BMW, Audi och liknande med takboxar, ofta lite granna betydligt över anvisad maxhastighet. På väg mellan storstad och slalombackar. 
Det kan finnas en konflikt inbäddad i de flesta bilder.

(Fuji X-pro2 18/2.0. Lite pyssel i CR och Silver Efex.)

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )