Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

 
   Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild. 

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued

Om en händelse med feministiskt förtecken.

Ett par år i början av sjuttiotalet arbetade jag några somrar på en fårgård. Min uppgift var att sköta intaget av hö. Slåttern med sina moment från slåtter till intaget i lada. Och jag skötte det väl rätt så ok hoppas jag. Men det här handlar om vad som kan hända om en kvinnlig agronom hamnar på kollisionskurs med en patriarkalisk, på gränsen till misogyn, godsägare. Nu är godsägaren död sedan länge och godsets verksamhet är nedlagt och fastigheten såld. Arrendegården är numera villa med pendlingsavstånd till tätorten.
Men nog var det här en historia värd en Moa Martinsson.
Och historien är den att en duktig kvinnlig agronom arrenderar en mindre gård med tillhörande ängsmark. Mycket väl lämpad för fårskötsel. I villkoren fanns bland annat att arrendatorn fick låna en höpress. Så mycket mer var det inte. För att få det hela att fungera behövde hon städsla en arbetare att ta hand om slåttern. Jag gjorde det ett par år, några andra år var det någon annan. Det var rätt slitigt, men danande för karaktären. Och den lånade höpressen var inte direkt årets modell.

Ett par år efter att jag hade jobbat där fick arrendatorn besked om omedelbar uppsägning. Vad som egentligen låg bakom är fördolt, men arrendena var betalda i tid utom det senaste där anstånd var förfrågat, och det fanns antagligen inget annat att anmärka på. Möjligen att arrendatorn kunde sitt jobb och hade skinn på näsan. Att godsägaren var som en karaktär hämtad ur en arbetarroman fick jag själv erfara. Det var köksingång, rättare och peka med hela handen, anställda som ömsom kröp, ömsom knöt näven i fickan. För arrendatorn slutade det dock efter många turer med tvångsavvisning. Kronofogde, polis och hela apparaten. Omplacering av fårbesättningen, omhändertagande av hundar, flytt och inkvartering på annan ort. I sin desperation åkte hon en natt tillbaka till gården och tände på. Hon anmälde sig själv för de fiskala myndigheterna.

Det blev en ganska stor nyhet i lokaltidningen med flera turer att bevaka, bland annat det att myndigheterna under processen hade agerat felaktigt. De polisanmälde sig själva. Dom föll senare och det slutade med villkorlig dom för arrendatorn. Det visade sig att arrendekontraktet var felaktigt skrivet och inte överensstämmande med lagstiftningen. Misstanken att godsägaren mer än väl kände till det förhållande är sannolikt.

När jag läste om nyheten i bladet satte jag mig på moppen och åkte och tog några bilder. De har legat i negativpärm sen dess. (Nikon F, antagligen en 28:a och Tri-X) Det här hände sig alltså i förra hälften av sjuttiotalet.

Lite mer om komposition och något om Evelyn Hofer.

Inte det allra roligaste vädret i dag. NV som river därute på fjärden.

En fotograf som jag tycker är värd att uppmärksammas lite mer, eller åtminstone tittas lite närmare på, kanske lära något lite av, är Evelyn Hofer. En fotograf som rört sig i flera genrer men där porträttet, och då menas inte studioporträttet utan ett lite mer spontant porträtt. Porträtt på gatan skulle man kunna säga. Och hon har ett sånt där ”vågrätt perspektiv” till de porträtterade. Inkännande, respektfullt och öppet. Kanske finns det något att ta till sig för dedikerade gatufotografer. Kan åtminstone finnas en utvecklingsmöjlighet.
   Jag tror att Evelyn Hofer nån gång nämnts lite perifert i gatufotografi-sammanhang, i den mån en fotograf med storformat och stativ ens kan nämnas i samma stycke som gatufoto. Men det handlar kanske mer om ett fotografiskt förhållningssätt, bildsyn skulle man kunna säga. Om inte annat så skulle hon kunna användas som ett bra skav inom genren.
   Evelyn ”upptäcktes” för övrigt av ingen mindre än Alexey Brodovitch, fotograf och legendarisk art director på bland annat Harpers Bazaar. (En person som jag gärna skulle vilja ha träffat, denne Al Brodovitch.) Och nämner man Al Brodowitch så ligger begrepp som komposition nära till hands. Alexey B är nära nog synonym med nittonhundratalets magasinsformgivning. Så förutom att själv vara fotograf  arbetade han med de stora amerikanska fotograferna, Avedon, Penn med flera. Och det är frestande att börja fundera runt tredjedelsregler och gyllene snittet förstås när man kommer in på kompositioner av tidningsuppslag. Men tidningsformgivning handlar väldigt mycket mer än om proportioner. Kontrast,bildriktningar, sammanhållna uppslag, typsnittsval, rubriksättning med mera, inte minst lay-out som berättar något själv.
   Gyllene snittet ja. Jag minns den om inte sakrala stämning men nära nog, när gyllene snittet togs upp i målericirklar som jag lett under åren. Och besväret med att vända denna heliga Graal, som att baxa runt ett slagskepp. Att få deltagarna att förstå att tredjedelsregeln fungerar lika bra. Om kompositionen närmar sig snittet är väl ingen skada skedd, men låt ögat och sinnet stå för kompositionen. Är man nöjd så är allt väl. Och glöm för all del inte din berättelse! En bild är så mycket mer än proportioner, om än motivet bara är en trave lök.
   Att Evelyn Hofer arbetar med komposition i sina bilder märks tydligt. Det är heller inte svårt att se att det i hennes bilder finns en bildsyn inte olik August Sanders. En berömd bild, den med dödgrävarna i Dublin associerar lite grann till Sanders bild ”Vägarbetare” eller ”Tre unga bönder på väg till dans”. Långsökt kanske, men nog finns det denotationer som är gemensamma.

(Inte en inbjudande dag.)