Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 

  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.

Om att se.

    ”Det började för nästan 700 år sedan. Den gången den florentinske freskomålaren Giotto för första gången verkligen såg, måste ha sett, att teckningen av en hand eller ett huvud på enplan yta kunde uppfattas som rumslig inte bara för att den föreställde något som man visste var rumsligt och hade volym, utan för att den som platt form på ytan av egen kraft förvandlade ytan till rum. Då rämnade medeltidens entydiga bildyta och den gestaltade formen gjorde sig fri från den lysande guldgrundens hårda grepp. Formen hade fått en dubbel betydelse: som yta, och som volym.”

Så börjar förordet i en liten volym, Den röda tinkturen författad av konstnären Olle Bauman. Och det ska sägas först som sist, det här handlar inte om fotografi, men väl om bildens mysterium, om man får uttrycka sig anspråksfullt. För i det ögonblick Giotto såg det han såg skulle det dröja trehundrafemtio år innan fotografiet kom in på scenen. Även om fenomenet Camera obscura varit känt  sen antiken. Förklaringen till fenomenet fanns kanske inte tillhands men väl utnyttjandet.

Så det där med att fästa ljusskriften på ett papper. Att göra en bild, utan att teckna, använda penslar eller andra verktyg. Fotografi, med sina verktyg och metoder, som kan tyckas göra sig fri från handens skicklighet, och ögats förlängning till handen. Men som det visade sig, en teknik som kräver lika mycket av utföraren som tecknarens. Att fotografera är att se. Att teckna är att se. 

En bild är en bild, även om ögat vill säga att det är en sanning. En bild är alltid en tolkning. I fotografiets värld i allt från fotografens intention till valet av optik, sensorer, film, framkallare et cetera. Och inte minst, läsaren, betraktaren, mottagarens öga. Tolkningen.