Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)

Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.

Ögonblick i vardagen

Korta ögonblick i livet när det skaver lite.