Mörker och låga moln

Jomen visst. Det är trevligt att ta natt och kvällsbilder. Och som sagt, nu för tiden gäller det mera att tygla kamerans förmåga än att pressa ut det mesta ur ett negativ.

Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?

Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)

Tour de France. Marknad i Saint Maur vill jag inte missa.

Inget besök i Saint Maur, en förstad till Paris utan en sväng på den lokala marknaden. Jag har nu ett intresse eller kanske snarare böjelse för franska matmarknader. Här säljs alla de ingredienser som kan behövas i ett franskt kök. Fisk, skaldjur, kött, fågel, ostar, korvar, patéer, bröd, grönsaker, delikatesser. Man ropar, skrattar, frågar, småpratar om ditt och datt, ackorderar, ja det är ett liv och ett kiv. Det är färg och form och nånslags livslycka mitt i alltihopa. Det är som en hyllning till det goda livet.

I fiskstånden hittar man allt som kan tänkas simma, krypa eller bara sitta still utmed Frankrikes kuster.

Hos kötthandlarna hittar man allt från spektakulära patéer och charkuterier från både det ena och det andra hörnet av Frankrike till styckningsdetaljer som man inte visste att de fanns.

 Också ostarna att hålla reda på. En chèvre från Dordogne till exempel kan fås i minst fyra stadier av mognad.

Nu ska man så klart inte romantisera det här för mycket. det är säkert ett hårt jobb som fordrar en hel del kunskaper om varorna och logistiken däromkring. Men kvaliteten är genomgående hög vet vi genom vår lokale vän som handlar här varje onsdag och lördag.

Nu är vi ju inte så svåra på kött så halvvegetarianer vi är. Men det är intressant att se handlaget och nån slags respekt inför råvarorna som bjuds ut.

Så får man väl runda av med en färgbild också. Bon apetit!

Tour de France. Dax, staden alltså.

Vi tar tåget till Toulouse och passerar trakterna av Carcassonne med en regnöversvämning hack i hälarna. Tågbyte till Pau och nytt byte till Dax. På den här sträckan åker man genom ett vackert grönskande landskap med Pyrenéerna om babord. Bara det värt en tågresa. I Dax blir det uteliv med lite tapas på en bar och det är en ljummen kväll med alla ljuden från en kvällsvaken stad. Och det blir lite småsnack borden emellan.

Apropos kvällsätande. Den här reliefen från 1100-talet, Nattvarden ( undrar om man åt tapas på den tiden?). St Paul de Dax. Jag är lite svag för såna här utsmyckningar. Det är väldigt mycket  cartoons över det, ett direkt språk som kan läsas av alla.

Men det är inte alltid alldeles enkelt. Om man nu saknar en del bibelkunskap. Korsfästelse till höger, men vad händer till vänster och varför visar alla sina små magar? Det saknas kanske en välbekant denotation för att pusslet, konnotationen ska falla på plats. Någon har i varje fall ansträngt sig för med att berätta något. Oklart om bildhuggaren tänkt så långt som tusen år framåt i sitt arbete.  Så kan man fundera när man strosar runt en tusen år gammal romansk kyrkobyggnad.