Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Om höftskott och strax ovanför. Gatufotorelaterat kanske...

Gatufoto på nåt sätt. Solglasögon är coolt. Inga lustifikationer eller annat tycks förekomma i denna bild. Men har inte fotografen ögonkontakt ändå. Något kan hända.

Sommardagarna går sin gilla gång. Det är typisk svensk sommar. Lite regn, inte allt för varmt. Det växer så det knakar. Och det finns få saker att uppröras över. Att ligga i gräset och titta på humlorna i kryddlandet är alltid ett memento om att vara lite mer flitig. Flitig med kameran då, tänker jag. Processfoto som det kallas. Fotografering för fotograferingens egen skull.
Funderar lite på det här med gatufoto och höftskott. Att det finns ett slags koncensus att bra gatufoto ska vara taget med kameran i ögonhöjd. Men hur gör man om man är lite kort i rocken? Eller mot förmodan använder en bladare eller Rolleiflex eller sånt. Det gör man så klart inte så ofta numer men Vivian Mayer tog massor med fina gatufotobilder i något som  åtminstone är navelhöjd. 
Eller om man nu praktiserar det där gamla fotografknepet att böja på knäna? Eller är det normallång man som gäller som norm? Sånt kan man också fundera över. Eller om det att böja på knäna eller motsvarande för att därigenom hamna i ”ögonhöjd” med motivet. Om man nu är väldigt lång. Typ, basketspelare. För hur ska man läsa bilder som är tagna i fågelperspektiv? Och om den fotografiske basketspelaren dessutom följer en annan gammal gatufotonorm, den om 35mm som den ultimata brännvidden. Det kan bli väldigt mycket von oben då. Och är man då dessutom en bit bort från huvudmotivet, då blir det mycket rum. Sett liksom lite från ovan. Där fortsättningen heter drönare...
Ja men visst är det knepigt.

På eftermiddagen kommer regnet igen.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

Om hårt ljus och annat

Nu ska jag berätta lite om en bild. 
Den här bilden är tagen vid ett övergångsställe i min stad. Personens klädsel stämmer kanske inte riktigt överens med +25 grader i skuggan. Och det är väldigt lite som överhuvudtaget stämmer överens. Den här mannen är i sitt sammanhang och i sin värld sannolikt väl identifierad. För min del är det ingen jag känner eller ens har sett tidigare, tror jag. Men jag funderar vidare. En bild på en udda kuf, det är vad bilden berättar. Hårt ljus från sidan, en plus-x simulering och en liten kurva som arbetar i motsatt riktning mot simuleringen. Billigt, billigt, billigt. Bilden är dessutom inte speciellt bra. I gatufotovärlden är den sannolikt rätt medioker. Men ger jag mig tid att titta hittar jag ändå nånslags bildmässig kvalitet .Det kan vara så enkelt att bilden triggar ett personligt avlägset bildminne. Att låta en bild skava mot bildminnet. Prova på det ni.  Jag saknar dock svar på den frågan. 
Och här nånstans hamnar jag i ett val. Jag borde kunna söka upp honom. Lära känna. Kanske, säg kanske göra ett reportage. Om en udda kuf. Eller en människa. Alla är vi människor.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)