En historisk bild 16 mars 1968

Om det inte varit för att Sergeant Ron Haberle, tillika arméfotograf och hans skrivande kollega Jay Roberts hade det säkert varit svårare att leda till bevis vad som hände i Mylai även känt som Son My den 16 mars 1968. Jag hittade härom dagen en bunt LIFE i ett undangömt hörn av lägenheten. Bland annat det här numret från 1970. Ett reportage över sex uppslag om massakern i Son My. Ron Haberle och Jay Roberts uppdrag den dagen var att dokumentera Company C´s uppdrag . Att eliminera vietcong i byn  Mylai. Eliminera är ett militärt ord som betyder skjuta ihjäl. Ron hade för övrigt  tre kameror med sig. Man bör vara väl utrustad. Tjänstekameran hade han laddad med svartvit film, i de två privata satt färgrullar.
 Bilden här på högra sidan är nog  en av de mest ikoniska från Vietnamkriget. Bland annat vävde textilkonstnären Maria Adlerkreutz en gobeläng med bilden som en central del.  Något som förundrar mig är att Ron och Jay klarade av att vara registrerande under den här massakern. De bidrog med text och bild som  när det publicerades fick kriget att vända, mycket beroende på den egna amerikanska oponionen som nånstans där förstod vidden av Vietnamkriget. Men de bidrog också med bilder som fortfarande vittnar om och får oss att förstå krigets fullständiga dårskap.

Livet på ön. Februari. Och klimatet.

Nog är det lite Roland Svensson över naturen idag. Nån svartvit konvertering behövs knappt. Det drar igång en ostlig kuling. En kindbitare. Ett skrakpar kämpar i motvind, undrar vart de ska? Likaså en ensam sångsvan. Ska sångsvanen erövra skärgården? Inte mig emot. 

Alfrida gick hårt åt här ute. Det ser faktiskt värre ut än jag trodde. Så här kan en av många effekter av klimatförändringen gestalta sig. Det blir mycket trän att ta rätt på.

Och att det är så hysteriskt mycket kvistar på granar. Och det här var dessutom en ovanligt stor rackare. Tät och fin som en flaskborste. Men en såg med lite längre svärd vore inte fel. Så det blir att överväga, en ny såg eller ett nytt objektiv? Ett med tydlig fokalskala.  Allt ryms inte i en pensionerad plånbok. Tål att tänka på.
Granbilden är tagen med en något immig mobiltelefon. Om nån undrar över kvaliteten.
Efter ett sånt här fyspass är jag värd en soffa och en god brasa ( brist på ved de närmaste åren? Nej då.) och läser Naomi Kleins bok "Det här förändrar allt, kapitalismen kontra klimatet". Det är en fem sex hundra sidor om man räknar bort notapparaten. Mycket läsvärd.

Den banala ondskan

Om man uttrycker tanken att vi inte får glömma nazismens illdåd, någonsin, så kan man veta att lika säkert som amen i kyrkan kommer en replik som att "man får inte glömma allt som Lenin och Stalin stod för också". Och det är väl knappast nån som heller gör det. Glömmer alltså. Det finns något pubertalt över såna repliker, "Asså de va ju inte ba vi". Men låt oss tala om förintelsen i nu.
Och jag visar en bild från Therezienstadt, kommendantens kontor. Och tänker på den banala ondskan. (Läs gärna Hanna Arendts reportage från Eichmann-rättegången.) Therezienstadt var inte ett förintelseläger. Det var ett koncentrationsläger och fängelse inrättat som en uppsamlingsstation och genomgångsläger för vidare deportation till förintelselägren i öst, Auschwitz, Treblinka, Maly Trostenets och många andra. Ett sällsynt obehagligt faktum är att nazisterna utnyttjade Therezienstadt som ett föredöme i propagandasyfte. Och att de som såg propagandan inte tänkte tanken, varför ska dessa judar bo här i ett ghetto, för dagen uppsnyggat och blomsterprytt. Och inte i sina egna hem?
Läs mer om Therezienstadt här.

Om att beskära

I vissa genrer är det här med att beskära en bild om inte en dödssynd så åtminstone halvvägs mot diskvalifikation. Det kan man så klart fundera över. Att reportage, journalistiskt och faktabildstänk ska vara så fritt som möjligt från manipulation som möjligt är så klart rätt självklart. Men varje sökare är som bekant en manipulation. Ett sätt att välja bort. Och vem bestämmer vad som ska ses? Tja, det är väl fotografen själv som har den oinskränkta makten. Eller hur.
Irvin Penn har gjort en alldeles utomordentlig beskärning här. Det här är så klart inte ett gatufoto, eller en faktabild. Det är en modebild. Och där kan man tillåta sig ett och annat.

Här nedan är en gatufotobild som är rätt kraftigt beskuren. Faktiskt beskuren från en 105 mm. Så vi ligger nu nånstans runt 150mm (Fx ska tilläggas). Som gatufotobild är den nog tämligen ointressant, bortsett från en viss dokumentär aspekt, att den tiden,  2018-2019 var en tid när varselväst blev en helt ok modeaccesoir.

Det stilla samtalet

Just nu längtar jag efter det lugna samtalet. Det som får ta sin tid. Det som förstår att komplexitet inte är samma sak som kaos.
Det som har sin grund i tänkandet. I någon slags bildning.

(Några som samtalar efter en lång lunch. Brasserie L´Etincelle. Rue Lecourbe, Paris.)